Sverige 2022. Regi: Maja Borg. Med: Maja Borg, Mary Philipson, Master Vince, Daniel & Micke. Längd: 1.35.
Konstnären och filmaren Maja Borg vill i Passion pussla ihop sina två motsägelsefulla sidor: kristen tro och lusten till BDSM-sex . Det gör hon i samtal med prästen Mary Philipson och hbtq-utövare, alla under artistnamn som Master Vince. Diskussionerna varvas med smakprov på de rituella lekarna kring makt och underkastelse.
En man någonstans i Spanien tänder på att behandlas som ett lik av en kvinna inom begravningsbranschen. Hon tvättar och sveper honom i linne innan han slutligen återuppstår som en modern Lazarus. Regissören Borg prövar underkastelse med läderremmar och rep, bland annat i den japanska varianten kinbaku, och att själv utdela några milt smärtsamma pisk och nyp på andra.
I tjugoårige svenske Mickes fall går det betydligt brutalare till. För trots att han lever lyckligt med sin jämnårige Daniel, vill han med jämna mellanrum ha stryk och bli förnedrad av Master Vince. Den överenskomna misshandeln ser ut som en slow motion-teaterversion av mobbningsfallen jag minns från mellanstadiets skolgård, på den tiden när lärarna tittade bort eller bara glodde med förstrött intresse på övergreppen.
Ritualvåldet, betonar Borg, är en föreställning regisserad av den som underkastar sig – slaven. I sina monologer och diskussioner vill hon övertyga oss om att det handlar som helandeprocesser, från vad förblir dock vagt. För egen del ser hon det som något slags läkning efter att ha avslutat ett destruktivt förhållande. Själv hade jag hellre rekommenderat någon form av psykoterapi, särskilt för Micke.
Och Borg nöjer sig inte med det, hon insisterar dessutom på att det finns en etisk grund för att försvara frivilligtortyren som kan rättfärdigas teologiskt, alltså i någon mening jämföras med Kristi passionshistoria. Philipson gör då en svepande utläggning om människans osläckbara törst efter tillfredsställelse, ”wholeness”. Kanske försöker Borg anlägga något slags holistisk syn på BDSM och gudskärlek, men eftersom dialogerna mestadels förs på knackig svengelska går min förståelse förlorad i språkförbistringen.
För mig låter filmens blandning av tomma plattityder och dunkla formuleringar som hämtade ur en new age-bok för andlig självhjälp från 1980-talet. Men det som främst stör är avsaknaden av njutning och glädje i scenerna. BDSM-sex skildras helt enkelt som något rätt enformigt och tradigt, och det kan väl ändå inte vara Borgs uppsåt?
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-02-04.