På västfronten intet nytt

STRÖMMAT KRIGSDRAMA. Tyskland/USA, 2022. Im Westen nicht Neues. Regi: Edward Berger. Med: Felix Kammerer, Aaron Hilmer, Albrecht Schuch, Daniel Brühl. Längd: 2.28. Netflix.

Erich Maria Remarques delvis självbiografiska klassiker På västfronten intet nytt från 1929 var en av de första böckerna nazisterna brände efter maktövertagandet fyra år senare. Den krossar nationalismens perversa hjälteideal i mötet med första världskrigets verklighet, där unga män dödas och stympas av industrialismens nya massmordsteknologi – stridsvagnar, eldkastare, gasbomber. Bakom de egna linjerna hotar svält, sjukdomar och officerarnas pennalism. För det stämplade Joseph Goebbels romanen som ”degenererad”.

Titeln är nattsvart ironisk. På västfronten händer just ingenting. De båda fiendesidorna anfaller varandra oupphörligen men alltid lika fruktlöst över det några hundra meter breda, sönderbombade ingenmanslandet mellan skyttegravarna. Kriget är som en slaktmaskin med löpandebandsutmatning av lik.

Enbart på västfronten dör tre miljoner, alla reduceras de till siffror i en statistisk kolumn när de överlevande samlar ihop deras identitetsbrickor till byråkraternas pärmar. Varje dag anländer nya lastbilsleveranser med blåögda ynglingar dömda att mista sina liv eller illusioner. Eller sina förstånd.

Lewis Milestones Oscarsbelönade Hollywood-filmatisering från 1930 utnyttjade den nyligen introducerade ljudtekniken för ett konstant bombardemang av åskådarens öron och sinnesro. Redan efter fem minuter på slagfältet börjar man förstå innebörden i begreppet granatchock, det vi idag skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom. Det obönhörliga hamrandet av explosioner tycks spränga bort själen så att bara rå, desperat aggression återstår.

Edward Bergers tyska nyinspelning har inte samma kraft i gestaltningen. Filmen är påkostad – det ryktas om att den är den dyraste tyska filmen någonsin – och det märks framförallt under fransmännens förödande attack med stridsvagnar och eldkastare. Liksom i tv-serien PATRICK MELROSE har regissören ett gott handlag med skådespelarna. Filmkonstnärligt är han dock medelmåttig.

Det sistnämnda märks i de rutinmässigt iscensatta krigsscenerna, där endast Volker Bertelmanns ödesmättade musik sticker ut. Här efterlyser jag, som alltid i tidsskildringar, kulturhistorisk medvetenhet. Den tyska 1920-talskulturen formades av män hemkomna från kriget, på film av bland andra Fritz Lang, F.W. Murnau och G.W. Pabst. Det speglades konstnärligt i både expressionismen och den nya sakligheten. Varför inte plocka från de verktygslådorna?

Filmen börjar annars lovande i en industrilokal där kvinnor tvättar och lagar tusentals blodiga uniformer från stupade soldater. När vår huvudperson Paul Bäumer, spelad med rörande oskuldsfullhet av nykomlingen Felix Kammerer, ska hämta ut sina persedlar upptäcker han en kvarglömd namnlapp från förre ägaren. Värvningsofficeren rycker snabbt av den med en påhittad bortförklaring, något som ger oss en föraning om den likgiltighet med vilken militärmakten skickade ut tonårspojkar som kanonmat.

Vid fronten lutar sig Berger mot Remarques starka berättelse och det lysande ensemblespelet kring den snabbt brutaliserade medelklassynglingen Paul. Efter att kamraterna från gymnasiet stupat hittar han en fadersfigur i den tjugo år äldre skomakaren Stanislaus ”Kat” Katczinsky (känsligt gestaltad av Albrecht Schuch). Stunderna då de tillsammans försöker bevara en spillra av sin mänsklighet mellan striderna är filmens bästa.

Mot slutet ser vi glimtar från fredsförhandlingarna hösten 1918 under ledning av katolske riksdagsmannen Matthias Erzberger (Daniel Brühl), några år senare mördad av högernationalistiska officerare. Kanske är det en signal om att fortsättning följer i en inspelning av Remarques uppföljare Vägen tillbaka (Der Weg zurück, 1931), då krigsveteranerna vänder hem till ett revolutionskokande Tyskland. Det hade varit en välkommen produktion, men då måste man ha en konstnärlig vision som fullt ut gör författaren rättvisa.