Nitram – Michael Tapper

Australien 2021. Regi: Justin Kurzel. Med: Caleb Landry Jones, Essie Davis, Anthony LaPaglia, Judy Davis. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.52.

Den 28 april 1996 sköt 28-årige Martin Bryant ihjäl 35 människor i den australiska staden Port Arthur. Han hade inspirerats av Dunblane-massakern på en grundskola i Skottland en månad tidigare och sagt till en granne att också han ville göra något som skulle få alla att minnas honom. Det förklarar varför han, förutom ett halvautomatiskt vapen, tog med sig en videokamera för att föreviga sina brott.

Bryant saknar inte föregångare, men sett till den våldsamma ökningen av massakrer utförda av unga män de senaste 25 åren framstår han ändå som ett ont förebud. Rasistisk ideologi, kvinnohat och islamism har kastat ytterligare bränsle på deras känsla av utanförskap och raseri mot omvärlden. Gemensamt är uppväxten i söndrade familjer och med en mobbning i skolan som märkt dem för livet. Ställer man fallet Bryant bredvid fallet med förövaren bakom Christchurch-massakern i Nya Zeeland 2019 är likheterna slående.

Regissören Justin Kurzel och hans manusförfattare Shaun Grant har gjort Nitram (”Martin” baklänges) som en syskonfilm till genombrottsfilmen Snowtown (2011). Lågutbildade, psykiskt skadade av uppväxten och utan framtidsutsikter driver båda filmernas huvudpersoner omkring i tillvaron som tickande bomber av hat och våld på jakt efter en måltavla. Deras föräldrar är antingen likgiltiga eller nedlåtande, och omgivningen är marinerad i en giftig machokultur där svaghet är en dödssynd.

Texas-skådespelaren Caleb Landry Jones (GET OUT) gestaltar titelrollen med sådan furiös inlevelse att det gör ont in på bara skinnet att se hans frustrerande försök att passa in i en obegriplig och oförstående värld. Som ett vilset barn i vuxen mans kropp irrar han planlöst omkring på jakt efter bekräftelse och vänskap. Bland eleverna på sin gamla grundskola. Hos den lokale surfarkungen nere vid stranden. Överallt betraktas han med kallt förakt som traktens byfåne.

Inte ens hos sina namnlösa föräldrar – två döda själar spelade med rysningsframkallande precision av veteranerna Anthony LaPaglia och Judy Davis – möts han med någon värme i blicken. Pappan är en konfliktöverslätande neurotiker som fantiserar om att familjens alla problem ska lösa sig om han bara kan köpa det där bed & breakfast-stället utanför stan. Mamman ser ut att ha skrumpnat ihop av bitter, passiv aggression inför att behöva ta ansvar för en familj hon egentligen avskyr.

I en av filmens många hjärtskärande scener återkallar hon ett minne från när sonen var liten och försvann under en lek. Uppriven letade hon i timmar genom stan innan hon slutligen fann honom. Han skrattade. Åt hennes tårar, tyckte hon. Sedan dess såg hon honom som något främmande, något hon inte kunde älska.

Minnet berättar hon i avskräckande syfte för Helen (Essie Davis), en femtioårig rik enstöring som Nitram först arbetat för och sedan flyttat in hos. Deras relation blir vi aldrig riktigt kloka på. Är de vänner? Älskande? Eller är de bara två stora barn förenade av att inte passa de sociala konventionerna? Här kunde historien fått ett annat och kanske lyckligt slut, men Nitrams självdestruktiva impulser sedan barndomen hinner ifatt honom.

Massakern som följer får vi inte se; det hade gjort Nitram till en annan film. Däremot lämnar filmen oss med ledtrådar till orsakerna. Och de kan inte bagatelliseras till klichéer om ”ondska” eller ”ensam galning”.