Miss Marx – Michael Tapper

Italien/Belgien 2020. Regi, manus: Susanna Nicchiarelli. Med: Romola Garai, Karina Fernandez, Patrick Kennedy, John Gordon Sinclair. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.47.

Marx var punkare, Eleanor Marx alltså – Karl Marx yngsta dotter. I Miss Marx porträtterar italienska regissören och manusförfattaren Susanna Nicchiarelli titelpersonen som en tvillingsjäl till undergroundrockaren Christa ”Nico” Päffgen i sin tidigare film Nico, 1988 (2017).

Amerikanska punkbandet Downtown Boys bygger upp förväntningarna på en eldfängd agitator med låten ”Waves of History”. Ett hetsigt anslag som bryts mot öppningsbilden på huvudpersonen (Romola Garai) i borgerliga finkläder med ett melankoliskt ansiktsuttryck. Den dialektiska konflikten mellan ljud och bild löper genom filmen, i musiken och i Marx eftertänksamma politiska monologer riktade mot biopubliken. Först i mot slutet exploderar hennes och filmens inre tryckkokare i en vild dans.

Handlingen börjar på kyrkogården Highgate i London 1883. Karl Marx ska jordfästas. Eleanors rättframma minnesord berättar om sina föräldrars äktenskap som ömsom kärleksfullt, ömsom kallt och likgiltigt. En tid senare förälskar hon sig i den darwinistiske biologen och pjäsförfattaren Edward Aveling (Patrick Kennedy), men trots kärleken och den intellektuella jämlikheten blir deras förhållande en spegelbild av hennes föräldrar.

Aveling skuldsätter dem båda genom stora lån i vänkretsen, främst från Karl Marx förmögne vapendragare Friedrich Engels (spelad som mystomte av John Gordon Sinclair), och vänsterprasslar så snart han får tillfälle. När Eleanor Marx tar sitt liv i mars 1898 blir Aveling utstött i den brittiska arbetarrörelsen. De flesta anser att han orsakat hennes depressioner och nu hennes förtidiga död.

Några misstänker till och med att han mördat henne för att kunna flytta ihop med sin nya fru, skådespelerskan Eva Frye (Alexandra Lewis), som han gift sig med i hemlighet året tidigare. Avelings eventuella lycka blir dock inte långvarig. Svårt njursjuk dör han bara ett halvår efter Marx. Ingen av deras vänner kommer till hans begravning.

Miss Marx fokuserar på huvudpersonens privatliv som en parallell till situationen för dagens intellektuella kvinnor i en förment mer jämlik värld. Det drar Nicchiarelli till sin spets i en scen där Eleanor pressar Edward att tala ut om deras förhållande, i vilket hon ser sig själv som hans lydiga, själsdöda marionett.

Orden låter bekanta. När kameran vänds 180 grader ser vi att de två spelar slutscenen i Henrik Ibsens feministiska pjäs Ett dockhem (Et dukkehjem, 1879), som Eleanor översatt till engelska, inför publik. Dramaturgiskt är scenen briljant, inte minst eftersom Aveling är oförmögen att se likheterna mellan pjäsens Torvald och sig själv.

Kärleksskildringen kommer dock till priset av att vi får se frustrerande lite av den socialistiska agitatorn och feministen Eleanor Marx. Spridda glimtar från ett par fabriker och politiska möten, det är allt. Ironiskt nog anammar regissören därmed den dominerande mallen för filmbiografier och mediereportage om framstående kvinnor: privatlivet först, yrkeslivet sedan.

Romola Garai gör så gott hon kan med det ojämna manuset, men någon barrikadkämpande punkrockare blir hennes rollfigur aldrig. Medan Ibsens borgarhustru Nora slår sig fri, blir Nicchiarellis bohemiska Eleanor dockhemmets offer. Sant i encyklopedisk mening men missvisande som eftermäle för en kvinna som brann minst lika mycket för social rättvisa och jämlikhet som för kärleken.