BIO. FRANKRIKE/BELGIEN, 2022. POLISTHRILLER. Regi: Patrice Leconte. Med: Gérard Depardieu, Jade Labeste, Mélanie Bernier, Aurore Clément, Clara Atoons, Anne Loiret. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.29.
Georges Simenons bredaxlade och barske men alltid rättvise och aldrig moralpredikande kommissarie Maigret höll sin faderliga fostrarhand över Paris åren 1931 till 1972. Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte, 1954), romanförlagan till bioaktuella Maigret, börjar med att han under ett nattpass får tre ”hårdkokta skojare”, alla mer eller mindre gorillaliknande, att signera sina erkännanden med orden: ”Skriv under här, barn små, så får ni gå och lägga er.”
Mysfaktorn är hög bland morden i samhällsmisären just för att Maigret, som en essä formulerade det, är så ”extraordinärt ordinär”. Ingen genial Sherlock Holmes eller tuff Sam Spade, utan en rännstenens biktfar som genom tålmodigt lyssnande med öppet sinne till stans förtappade själar förmår dem att självmant bekänna sina synder. Hans självklara auktoritet förstärks av att ingen tycks känna hans förnamn; alla tilltalar honom enbart med efternamnet, inklusive hustrun Louise.
Patrice Lecontes Maigret gör emellertid Simenons intima realism grå och platt med en anonym berättarstil. Inte mycket mer än några få eleganta kamerainställningar har överlevt från hans internationella genombrott med den Hitchcock-inspirerade voyeurrysaren Den fula gubben (Monsieur Hire, 1989), också den efter en Simenon-roman. Parismiljöerna på 1950-talets innergårdar och bakgator är den enda tillgången i hans nya film, men de kvaliteterna ska i första hand tillskrivas scenografen Loïc Chavanon.
I romanen är Maigret mitt i livet, självsäker och tillbakalutad i sin yrkesroll. Han har fortfarande lust på starka drycker, goda måltider och komiska reflektioner över sin kroniskt deprimerade kollega Lognon. I filmen har Maigret i sjuttiofyraårige Gérard Depardieus grosshandlargestalt däremot tagit över den förlamande melankolin från Lognon, som strukits ur handlingen.
Öppningsscenens oroande hälsokontroll bekräftar livskrisen som fått honom att sluta äta, sluta skämta. Till råga på allt förbjuder läkaren Maigret att röka pipa, vilket får honom att känna sig naken. Därefter stapplar både han och filmen sig fram, tungt och tungsint, genom ett fall mer tragiskt än nervkittlande om en olycklig tonårsflickas död.
I ett misslyckat försök att slå an ett spänningsackord mitt i mollstämdheten, klistrar Leconte på en knasig upplösning om homosexuella ”perversioner”. Ett perverst påhitt ovärdigt Simenons minne som ger filmen den slutliga dödsstöten.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-11-11.
3 x Maigret
La nuit de carrefour (på svenska: ”Natten vid korsvägen”, Jean Renoir, 1932). Den första Simenon- filmatiseringen gjordes redan året efter Maigret såg dagens ljus och hade regissörens äldre bror Pierre i huvudrollen. Varken filmen eller romanen – den femte av tio enbart under debutåret – nådde dock Sverige. I en brittisk nyinspelning 2017 för tv spelade Rowan Atkinson en mager upplaga av kommissarien.
Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège, 1958). Jean Gabin är den ende sanne Maigret. Han ger inte bara rollen kraft och pondus utan också en tragisk underton från sina många roller i klassiska 1930-talsfilmer om män som av personliga hederskodex eller destruktiva impulser vandrar med öppna ögon mot sin undergång. Som ingen annan i rollen, blir han genom sin image en spegelbild av brottslingarna han bekämpar.
Maigret (1991–2004). Många har spelat kommissarien genom åren, såväl i Frankrike som i Sovjetunionen, Japan, Tyskland och Storbritannien. Ingen kan dock i kvantitet slå Bruno Cremer, som i denna franska exportsuccé med 54 långfilmslånga tv-avsnitt över fjorton säsonger blev Maigret med stora delar av världen.