BIO. ROMANTISK KOMEDI. Italien, 2021. Supereroi. Regi: Paolo Genovese. Med: Alessandro Borghi, Jasmine Trinca, Vincinio Marchioni, Greta Scarano. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.02.
Supereroi, på svenska: ”Superhjältar”, är filmens originaltitel och även namnet på den kvinnliga huvudpersonen Annas (Jasmine Trinca) tecknade serie om två gifta superhjältar. Paolo Genoveses (Vad döljer du för mig?/ Perfetto sconosciuti, 2016) romantiska komedi är på papperet en intressant utmaning mot den romantiska tragedins oslagbara recept: att låta en eller båda älskande dö innan vardagsproblem som blöjbyten eller höga bolåneräntor solkar den brinnande passionen.
Handlingen börjar för 25 år sedan i ett klassiskt sötmöte när de två omaka fast, förstås, ursnygga huvudpersonerna tar skydd undan regnet en höstdag i Milano. Marco (Alessandro Borghi) är den intellektuella fysikdoktoranden (ja, med glasögon), Anna den chica vild-och-galen-konstnären.
Mina onda aningar dämpas till en början av att Genovese djärvt klipper fram och tillbaka i tiden för att spegla förändringarna i deras relation. Det speglar också tesen Marco driver i sin undervisning: ”Tiden existerar inte. Skillnaden mellan dåtid, nutid och framtid är en illusion.” Vi får själva lista ut handlingens kronologi utifrån parets växlande hårstilar, mobiler och referenser i dialogen.
Trinca och Borghi visar sig inte bara vara ögongodis, de har också en trovärdig kärlekskemi. Och när Anna börjar teckna ”Supereroi” med sin relation som råmaterial tänds hoppet om serien som en löpande kommentar till handlingen, ungefär som undertexterna med de outsagda tankarna i Annie Hall (1977). Men det förstnämnda klingar snart av och det senare får aldrig någon komisk eller intressant funktion att tala om.
Sedan går det snabbt utför. Den tidshoppande klippningen visar sig aldrig bli annat än en gimmick som ska dölja genreklichéerna. Och när Marco härmar premiärministerns (Hugh Grant) dansnummer till Pointer Sisters ”Jump (for my love) ur Love Actually (2003) är det ett skamlöst försök att parasitera på den filmens popularitet.
Mot slutet är det tydligt att Genovese inte har något nytt att tillföra genren. I stället fiskar filmen på ett utstuderat sätt efter våra tårar genom att inte bara låta en i paret utan båda drabbas av livshotande åkommor. Redan som elvaåring tyckte jag att den skönsminkade cancerdöden i Love Story (1970) såg löjlig ut. Nu får vi se dubbla upplagor av sentimentala scener i dödens väntrum. Det blir inte dubbelt så bra.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-12-02.