Jurassic World: Dominion + Prehistoric Planet

Jurassic World: Dominion
USA 2022. Regi: Colin Trevorrow. Med: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Sam Neill, Laura Dern, Jeff Goldblum, Isabella Sermon, massor av mekaniska och datoranimerade dinosaurier, havs- och flygödlor. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.26.

Prehistoric Planet
Tv-serie i fem avsnitt på Apple TV+. Storbritannien/USA 2022. Skapad av: BBC Studios Natural History Unit. Berättare: David Attenborough. Med: En planet helt utan människor men full av datoranimerade dinosaurier, havs- och flygödlor Längd: 0.45/avsnitt.

De är gigantiska. De är livsfarliga. De är utdöda. Men som stjärnor i film och tv är dinosaurierna populärare än någonsin.

Prehistoric Planet lånar formatet från BBC:s tidigare Planet-serier med avsnitt från olika miljöer: kuster, öknar, vatten, skogar och polartrakter. Dinosaurier, havs- och flygödlor skildras med hjälp av såväl paleontologiska kunskaper som med det vi vet om vår tids djurarter i motsvarande ekologiska nischer och platser i näringskedjan. Bland annat ser vi en tyrannosaurushanne ta hand om sina ungar, parningsritualerna för barbaridactylus-pterosaurier och hur en flock nanuqsaurier jagar pachyrhinosaurier i ett snölandskap så som dagens vargar jagar sina bytesdjur.

David Attenboroughs förhöjer infotainment-njutningen med sin kunniga och behagliga berättarröst. Men på en avgörande punkt har både serien och Jurassic-filmerna en blind fläck: palebotaniken. Växtvärlden under Trias, Jura och Krita var trots allt radikalt annorlunda än idag, helt utan gräs och nästan utan blomväxter men med stora skogar av ormbunksträd och kottepalmer. Ändå intresserar sig Prehistoric Planet inte nämnvärt för floran. Likaså har kunskaperna hos Laura Derns paleobotaniker inte haft någon som helst betydelse för handlingen i uppföljarna till Jurassic Park (1993).

Desto mer imponerar skildringarna av de många nya arter som den paleontologiska forskningsrevolutionen upptäckt sedan min dino-febriga uppväxt på 1960-talet. Då sågs de dessutom som tröga grå jättereptiler med svansarna släpande i marken efter sig. Numera vet vi att de var varmblodiga varelser med komplexa beteenden, starka färgteckningar, ibland även utrustade med spektakulära fjäderdräkter.

Och som bekant är de ju inte utdöda utan lever vidare i dagens fåglar, vars hjärnor likt dinosaurierna är små i förhållande till kroppsstorleken men packar 14 gånger fler neuroner per gram än hos däggdjur. Kråkfåglar har en högt utvecklad kognitiv förmåga att lagra minnen – bland annat för ansikten – och lösa svåra problem, även med hjälp av verktyg. Det speglar Jurassic-filmerna i framställningen av velociraptorerna. Resten av dino-gänget är mer enkelspårigt blodtörstiga, vrålar ofta helt utan orsak och pucklar ständigt på varandra i gladiatorliknande tvekamper.

I kontrast till Prehistoric Planets vardagsbilder från jorden för mer än 66 miljoner år sedan, är Jurassic World: Dominion en serie actionpackade nöjesparksturer genom dagens värld, fast invaderad av förrymda dinosaurier. Handlingen är en bisak, ett kompilat av tidigare filmer men nu med en skrupelfri, cynisk parkägare i Lewis Dodgson (Campbell Scott), VD för gentekniska storkoncernen Biosys. Tecknad efter verklighetens amerikanska koncerner, jordbruksjätten Monsanto och läkemedelsgiganten Pfizer, strävar Biosys efter att dominera världens matproduktion och läkemedelspatent.

Filmen börjar med att man framställt en muterad jättegräshoppa som i enorma svärmar rensar jordens alla odlingsfält på gröda. Utom de som odlats med genmanipulerad säd från företaget. Dodgson dammsuger också världen på dinosaurier för att använda dem i medicinska experiment som kan ge företaget nya intäkter. I samma syfte jagar han efter den genmanipulerade tonåringen Maisie Lockwood (Isabella Sermon, se Jurassic World: Fallen Kingdom) som adopterats av Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) och hennes pojkvän, etologen och velociraptortränaren Owen Grady (Chris Pratt).

Jurassic World: Dominion är en grande finale på 25 års franchise för Hollywoodbolaget Universal. Man samlar därför ihop en greatest hits-kavalkad av dinosaurier plus tre nya primadonnor: Giganotosaurus, en större och starkare utmanare till Tyrannosaurus Rex. Växtätaren Therizinosaurus, tio meter hög och med långa armar som slutar i en uppsättning enorma klor. Och Quetzalcoatlus, vars drygt tio meter mellan vingspetsarna gjorde denna pterosaurus till världshistoriens största flygande varelse.

Men vi bjuds också på klassträff för samtliga huvudpersoner. Ellie Sattler (Laura Dern) har passande nog skilt sig för att kunna ta upp den avbrutna romansen med paleontologen Alan Grant (Sam Neill) Och som av en händelse bjuder Biosys dem båda till sin dinosauriepark i italienska Dolomiterna för att återförenas med Jeff Goldblums rock’n’roll-matematiker Ian Malcolm. Dodgsons tanke är att de tre internationellt respekterade kändisforskarna ska skänka prestige och trovärdighet åt Biosys.

Givetvis går hans infernaliska planer åt helvete när hjältarna från första och andra trilogin förenar sina krafter för att rädda världen efter några duster med Dodgsons torpeder och mycket skrik-och-spring från dinosaurierna (scener som alltid väcker tankar om hur länge de skulle överleva i ett verkligt möte med urtidsdjuren). Frågan är emellertid vad de räddat världen till. Ett dinotopia när nutidens hela fauna slunkit ner i gapet på de kraftfullare dinosaurierna? Eller, som filmen skönmålar, en ny Edens Lustgård där de två världarna samexisterar i harmoni?

Jurassic World: Dominon blir på så sätt en dubbelapokalyptisk film. Först hotar Biosys mänskligheten med en gräshoppsinvasion som leder till svältkatastrof, sedan räddar våra hjältar oss från det onda företaget men släpper i gengäld ut en armé av invasiva, nygamla arter för att ödelägga planetens redan svårt sargade ekologi. Vägen mot undergången behöver inte vara kantad av onda avsikter, den kan också vara byggd på goda intentioner med oavsiktliga, katastrofala konsekvenser.