Cry Macho – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Clint Eastwood, Edoardo Minett, Natalia Traven, Dwight Yoakam. Längd: 1.44. Finns på HBO Max och vod-tjänster.

Efter floppen för den femte Dirty Harry-filmen, Dödsspelet (Deadpool, 1988), stängde Clint Eastwood dörren för en fortsättning. Hur skulle det se ut om supersnuten Harry jagade skurkarna med rullator, undrade han? Två decennier senare skrev han sitt ikoniska testamente med Gran Torino (2008), där hans ärrade krigsveteran Walt Kowalski – koncentratet av Eastwoods persona på bioduken – faller i sin sista strid mot buset.

Trodde vi, ja. För ett decennium senare återuppstod Clintan framför kameran i The Mule (2018) för att insistera på att han var virila manbarheten personifierad, sin skröpliga uppenbarelse till trots. När han upprepar han tricket i Cry Macho, är intrycket av Eastwoods drygt 90-årige rodeoryttare Mike Milo som Guds gåva till kvinnan inte längre kuriöst, enbart patetiskt.

Filmen bygger på ett filmmanus av N Richard Nash som denne i brist på spekulanter omarbetade 1975 till romanen Cry Macho. I Nashs roman är huvudpersonen bara hälften så gammal, alkoholiserad, fysiskt och psykiskt skadad av såväl alla olyckorna under sin karriär som av en uppslitande skilsmässa. Utfattig, på väg att gå under, får han ett erbjudande han inte kan tacka nej till av sin tidigare rodeoboss: att mot en handfull dollar hämta hem dennes son Rafo i Mexiko.

Rafo är en tonårsligist så hungrig efter att anamma machokulturen han växt upp i att han kallar stridstuppen han tjänar pengar på i illegala tuppfäktningar för just Macho. Men när han slår följe med Milo konfronteras han med skuggsidan av sitt mansideal, ett förtidigt åldrat macho-vrak drabbad av eftertankens kranka blekhet. För Milos del blir resan en botgöringsvandring för sina synders skull. Om han inte åker på stryk eller rånas, så knockas han av ångest, återkommande svimningsanfall och diverse fysiska krämpor.

Det här går förstås inte an för Eastwood, stöpt i det klassiska Hollywoods machoetos om att aldrig spela svag. Skurk, bedragare, kallhamrad mördare eller häradsbetäckande skitstövel – inga problem. Rädd, undfallande, vek eller, gud förbjude, impotent – aldrig.

Inte nog med att Eastwood gör det olyckliga valet att sätta sig själv i huvudrollen, han slipar ned både rollfigurens och originalberättelsens alla vassa kanter till en sentimentaliserad egomasturbation. Filmens Milo har förlorat hustru och barn i en trafikolycka. Och alla de motgångar som drabbade honom i romanen har förbytts till snabbt förbiilande västanfläktar.

Nu briljerar han i närkamp med den halvseklet yngre skurken Aurelio (Horacio Garcia Rojas). Han tänder filmens två kvinnor, Rafos mor Leta (Fernanda Urrejola) och den restaurangägande änkan Marta (Natalia Traven), på lustans åtta cylindrar. Dessutom har han en så magisk hand med allehanda djur att alla i hans omgivning häpnar av beundran.

Det är en gammal Hollywoodschablon i repris: stjärnan som messiasgestalt, nedsänd till jorden som svar på goda människors böner. Och det vänder upp och ned på romanens sensmoral. Hur ska vi nu tolka Milos förmaning till Rafo om att ”den där macho-grejen är överskattad”?

Via Rafos beundrande blickar insisterar filmen på att vi ska ta orden till våra hjärtan som vore de vägda på guldvåg av en stor tänkare. Men vad betyder de egentligen när Milo bara är en lätt kantstött kopia på Eastwood själv, biodukens machoapostel som vi misstänker strax ska utbrista i ett ironiskt flatskratt?