Cha Cha Real Smooth – Michael Tapper

USA 2022. Regi: Cooper Raiff. Med: Cooper Raiff, Dakota Johnson, Vanessa Burghardt, Leslie Mann. Längd: 1.47. Premiär på Apple TV+: 2022-06-17.

Om Goethes olyckligt förälskade unge Werther hade blivit regissör till romantiska komedier, skulle hans filmer sett ut som 23 årige regissören-manusförfattaren-huvudrollsinnehavaren Cooper Raiffs. Han skulle porträttera sig som vacker, ädel och med ett hjärta av guld. Missförstådd av den vackra kvinnan han trånar efter, därför ständigt plågad av hjärtesmärtor.

Så ser det ut i debuten med collegefilmen Shithouse (2020, finns som digital hyrfilm). Och så ser det ut i strömningsaktuella Cha Cha Real Smooth, en nyinspelning av debuten förklädd till fri uppföljare.

I den senare spelar Raiff 22-årige Andrew, på drift i livet efter college. Under dagen: skitjobb i en snabbmatsrestaurang. På kvällarna: DJ och partymotor på familjefester.

Liksom i första filmen finns ansatser till cringekomedi, men de stannar vid dödbakade sketcher. Någon hämningslös satiriker som Ricky Gervais eller anarkistisk vildhjärna som Jim Carrey är han inte. Och sälta är just vad den här gullighetsorgien med förnumstig må-bra-dialog till en musiktapet av banala poplåtar gallskriker efter.

Ibland anar man ansatser till en bättre film. Exempelvis i huvudpersonens slitning mellan att följa flickvännen Bella (Kelly O’Sullivan) till Barcelona och eller koppla av i de kravlösa knullkompisträffarna med uttråkade Macy (Odeya Rush) hemma i stan. Där har Raiff åtminstone fröet till en intressant ungdomskomedi om köttets lust, själens obotliga ensamhet och ungdomskärlekens flyktiga natur för den förströelseskadade Generationen M (som i mobiltelefon).

I stället faller han tillbaka på det malätna gamla temat: sökande ung man möter erfaren äldre kvinna, stukad av livet. Den senare är den sexigt melankoliska och mystiska Domino (Dakota Johnson, även producent), ensam mamma till autistiska tonårsdottern Lola (Vanessa Burghardt).

Andrew och Dominos trånande men omöjliga kärlek är ett komiskt stolpskott och varken gripande eller ens psykologiskt begriplig. Detsamma gäller framställningen av Lola som autistisk savant och hjältedetektor. Likt den klassiska filmhunden finns hon bara till för att bekräfta Andrews status som kvinnornas riddare.

Cha Cha Real Smooth kan bäst summeras som filmisk hötorgskonst, drabbad av samma sjukdom som Goethe diagnosticerade sin roman om Werther med: patologisk sentimentalitet.