Blue Bayou – Michael Tapper

USA 2021. Regi, manus: Justin Chon. Med: Justin Chon, Alicia Vikander, Mark O’Brien, Sydney Kowalske. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.52.

Korean-amerikanske regissören och vloggaren Justin Chon är ett namn med växande lyskraft i Hollywood. Hans filmer har en tydligt antirasistisk prägel, än mer så efter våldet mot asiater till följd av Donald Trumps utspel om coronapandemin som ”the Chinese flu”. Titlar som 90 Day Visa (2015) och Gook (2017), talar för sig själva.

Chons fjärde och mest påkostade långfilm, Blue Bayou, inspelad i New Orleans, går vidare på temat i en gripande, ibland brutalt gråtmjölkande, berättelse om utvisning. Huvudpersonen är trettioårige, korean-amerikanske Antonio LeBlanc (Chon) med kriminell bakgrund, gift med höggravida Kathy (Alicia Vikander) och styvpappa till åttaåriga Jessie (Sydney Kowalske). Storyn om hur han försöker börja på ett hederligt liv är en klassisk tragedi om kampen mot omöjliga odds.

Brist på jobb, pengar och vänner lockar honom tillbaka till brottets bana. Ett bråk med Kathys aggressivt självömkande ex-make, polisen Ace (Mark O’Brien), och dennes öppet rasistiska kollega Denny (Emory Cohen) får förödande konsekvenser. Antonio hotas nu inte bara av straff utan också av utvisning eftersom hans amerikanska adoptivföräldrar aldrig ansökte om medborgarskap för honom.

Blue Bayou är emellertid inte bara ett krasst, socialrealistiskt drama. Den får en lyrisk ton när Antonio flyr ut i Louisianas träskmarker för att drömma om sin koreanska mor. Fantasierna hämtar näring i mötet med vietnamesiska Parker (Linh Dan-Pham) och hennes släkt, där han både njuter och plågas av att möta just en sådan familj han önskat för sig själv.

På en fest hos Parkers släkt blommar också Kathy upp när hon framför Roy Orbisons låtklassiker ”Blue Bayou” som en glödande kärleksförklaring till Antonio medan kameran smeker hennes ansikte i vackra närbilder. Och Vikander (med bara fjäderlätt svensk brytning i sydstatsdialekten) kan nu lägga sångtalang till sin växande meritlista. Det är en showstopper som filmen aldrig riktigt hämtar sig från.

För särskilt mot slutet skruvar Chon upp tårkranarna på max melodrama några gånger för mycket. Skälen är inte svåra att förstå. Familjesplittring under uppslitande former är en klassisk hjärtekrossare som kan få även de hårdföraste trumpianer att tveka en sekund inför rasismens konsekvenser. Men tillsammans med de karikatyrartade dragen hos Antonios antagonister står greppet ut som ett slarvigt penseldrag i ett annars övertygande samtidsporträtt.