Avatar: The Way of Water – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION/ACTION. USA 2022. Regi: James Cameron. Med: Zoe Saldana, Sam Worthington, Kate Winslet, Sigourney Weaver, Stephen Lang. Åldersgräns: 11 år. Längd: 3.12.

James Cameron har hört dem förr, olyckskorparna. Inför Titanic (1997), inför Avatar (2009), båda megaproduktioner som spåddes att störtdyka på bio. Nu, inför Avatar: The Way of Water har de fått eldunderstöd av högerns kulturkrigare, uppretade av det antikoloniala eko-temat i originalet.

Redan i fjol syntes emellertid tecken på motsatsen när den kinesiska nypremiären satte Avatar tillbaka på tronen som historiens mest inkomstbringande film. Vårens teasertrailer för uppföljaren sågs av 148,6 miljoner enbart på premiärdagen. Och filmernas blå na’vi-folk är fortsatt en populär symbol för ursprungsfolk, minoriteter och miljöaktivister världen över.

Likt Jurassic Park– eller Harry Potter-serierna vilar framgången för Avatar mycket på wow-känslan inför sagovärldsbygget av Pandora i knivskarp 3D. Där växter och djur glittrar av bioluminiscens och har inbyggda portar till nervsystemen för na’vi-folkens organiska bredbandssladdar. För att franchisen ska överleva måste uppföljarna vidga den världens horisonter och utmana publikens förväntningar på händelseutvecklingen.

I Avatar: The Way of Water återser vi paret Jake (Sam Worthington) och Neytiri (Zoe Saldana), nu med tonårssönerna Neteyam och Loak (Jamie Flatters, Britain Dalton), lillasyster Tuk (Trinity Jo-Li Bliss) samt adopterade Kiri (Sigourney Weaver) och människobarnet Spider (Jack Champion).

Ja, ni läste rätt. Weaver återkommer, fast som na’vi-tonåring, dotter till sin egen rollfigur Grace, som dog i den första filmen. Kiris ursprung – avlad, klonad eller rent av Grace själv programmerad i en avatar – lär bli en följetong i kommande filmer. En annan som återuppstår från de döda i ny avatarkropp är Stephen Langs blodtörstiga överste Miles, Jakes huvudfiende.

Han står i spetsen för en kommandogrupp av avatar-implanterade soldater från jorden som anländer med eld och död till Pandora likt marsianerna i HG Wells klassiska Världarnas krig (War of the Worlds, 1897/98). Alla paraleller till vår egen tids imperialistiska plundringar och folkmord, Vietnamkrigets grymheter och skövlingen av Amazonas är både oundvikliga och avsiktliga. Men hur lustfyllt Miles än tycker det är att förvandla paradiset till en kopia på sin ödelagda hemplanet – och han njuter som en massmordens finsmakare av varje missil, varje eldkastarflamma – är hämnden på ”artförrädaren” Jake det som får saliven att rinna över.

Inför hotet mot skogen flyr Jake med familjen till en skärgård bebott av ett na’vi-folk snarlikt Nya Zealands maorier. Samma fumliga missöden Jake hade med drakarna i ettan upprepar sig när de ska anpassa sig till ett liv som rodeoryttare på jättelika flygfiskar och svanhalsade sköldpaddor med kroppar som en rocka. Under natten skimrar havet, likt skogen, som en neonupplyst storstad i en amerikansk fyrtiotalsfilm.

Tonåringarna blir våra nya huvudpersoner i ett Lilla Avatar för familjepubliken. Lillebror Loak är vildingen som slåss med hövdingens stöddige son, flirtar blygt med söta dottern Reya (Bailey Bass) och blir kompis med en lessen Pandora-val. Kiri är superhjälten som med sina magiska krafter kan ta kontroll över havets smådjur. Vi håller oss vakna tack vare det skickliga berättandet, men i mittpartiet kunde man med fördel bantat bort en timme av fläskiga utvikningar utan större betydelse för handlingen.

Sista trekvarten består av ett pärlband actionscener, James Camerons styrka vid sidan av världsbygget. Tekniskt sett är det exemplariskt. Men slutstriden blir en väl enkel och förutsägbar match för hjältarna.

Och just förutsägbarhet – triggervarningen för publikens gäspningar – är alla franchisers nemesis. Ett hot inte bara mot del 2 utan också inspelade del 3, påbörjade del 4, och planerna för del 5, 6 och 7. En annan och djärvare manusförfattare som kan spränga Camerons utstakade gränser för sagan ser jag därför som livsavgörande för Avatar-seriens framtid.