Workhorse – Michael Tapper

Kanada 2019. Regi: Cliff Caines. Med: Art Shannon med hästarna Orlagh & Idaho; Ken & Martha Laing med hästarna Buttons, Suzy, Gwen, Sonny & Queen; Kelly, Mike & Cody Wessell med hästarna Rocky & Marshall (lätt pulling) och Cracker & Digger (tung pulling). Längd: 1.22.

Kanadensaren Cliff Caines dokumentär Workhorse är som gjord för älskare av långsam-tv. En meditativ studie av hur människor och hästar samspelar på ett intuitivt, närmast musikaliskt sätt. Till sin hjälp har han Ryan A Randalls svartvita filmfoto av – så utsökt komponerad att varje bildruta är som gjord för en fotoutställning – sporadiskt musiksatt av Tom Thirds diskreta ambienttoner.

Inledningsbilden studerar muskelspelet under huden på en arbetshäst. Tankarna går till Leonardo Da Vincis anatomistudier, vördnaden för det profana som utmanade religionens kult kring det andliga. En motsvarande vördnad har regissören för filmens hästar och människor i ålderdomliga arbetsformer.

Människorna som skildras justerar dock bilden för oss. Deras val av att använda arbetshästar har nämligen inget att göra med att de, likt amishsekten, skulle vilja bevara någon arkaisk livsstil. Tvärtom är detta folk som själva varit en del av det industriella jordbruket men aktivt valt att ställa om till ett ekologiskt hållbarare sätt att bedriva sina verksamheter.

Filmen är indelad i tre lika långa segment. Första delen börjar i en vinterskog där +60-årige Art Shannon jobbar med hästarna Orlagh och Idaho. Han berättar hur han tidigare var en del av det industriella skogsbruket men självmant gick över till att använda hästar av både ekologiska och personliga skäl. När han nu efter fyrtio år går i pension kan han se tillbaka på ett arbetsliv där det aldrig tagit emot att gå upp på morgonen.

Hästarna ser Shannon som sina skyddslingar: ”Jag skulle aldrig slå dem. Det skulle vara som att slå mina egna barn.” Hans personliga förhållande ser vi inte bara på det mjuka sättet att hantera djuren som han demonstrerar ute i skogen. När han berättar om den sedan två år avlidna favorithästen Max – frustande av arbetslust vid grinden varje morgon under 16 år – blir han lika rörd som om han talade om en familjemedlem.

Andra delen handlar om jämnårige bonden Ken Laing. I mycket är han Shannons själsfrände, men han har inte bara ekologiska skäl för att använda arbetshästar. Han gör det också i protest mot oljeindustrin som drev på Gulfkriget 1991, vilket hans dotter påpekar inte gjorde henne populär i skolan. Det hindrar emellertid inte henne från att ställa sig på tur för att ta över gården efter föräldrarna.

Så långt hänger filmen ihop som ett lyriskt porträtt av människor som valt hästar för omställningen till ett liv i ett annat tempo och en annan hållning till jorden och dess rikedomar. Den sista tredjedelen, om familjen Wessells framgångar inom den utdöende sporten horse pulling, saknar dock den kopplingen och har följaktligen inte samma poetisk kraft. Caines försöker med en slow motion-scen till musik och ljudeffekter om djurens explosiva muskelkraft, men resultatet liknar snarare en reklamfilm för någon hästkraftsskrytig sportbil.

Konstnärligt hade Workhorse blivit starkare om Caines stannat vid de två första delarna och förpassat alla kommentarer till separata intervjuscener. Då kunde vi ostört njuta av inslagen som gör filmen värd att se: de stillsamma bilderna till miljöljud av människor och djur i ett så nära samarbete att de nästan smälter samman till en varelse.