USA 2021. Regi: Todd Haynes. Med: John Cale, Maureen Tucker, La Monte Young, Mary Woronov, John Waters, Jonathan Richman, Jonas Mekas. Längd: 2.01. Premiär på Apple TV+: 2021-10-15.
Brian Eno påstod att The Velvet Underground bara sålde 30 000 exemplar av sitt kritikernedsablade debutalbum från 1967 men att alla som köpte det startade en egen rockgrupp. Och nog hamnade bandet på kant med dåtidens flower power-sockrade ungdomskultur. Deras draåthelvete-attityd och texter om sadomasochism, heroinmissbruk och psykiska problem kom från en rännstensvärld fjärran från Kaliforniens ”peace and love crap”, för att citera trummisen Maureen ”Moe” Tucker. I stället för lyckorusiga harmonier körde de in en trasig ölflaska i örat på publiken.
De två första, stilbildande albumen var resultatet av en lyckad frontalkrock mellan bandets centralgestalter: den klassiskt skolade violinisten John Cale från Wales gruvområde och Lewis ”Lou” Reed, son till ryska judar som flytt pogromerna till medelklassens Long Island. Cale stod för bandets säregna giftermål mellan minimalistisk konstmusik och rockriff. Reed stod för låtsnickrandet och hämtade texterna från sitt kringflackande liv som bisexuell narkoman i New York.
Tillsammans med ovannämnda Tucker och bassisten/gitarristen Sterling Morrison bildade de The Velvet Underground 1965. Namnet tog de från en bok om sexuella minoriteter. Konstnären Andy Warhol blev gruppens manager och satte dem i centrum för sin turnerande multimedieinstallation ”Exploding Plastic Inevitable” (1966–67).
Där bildade en svartklädd fond mot vilken Warhol projicerade en ljusshow med stillbilder och filmklipp. Trots bandets protester gjorde han den blonda tyska fotomodellen Christa ”Nico” Päffgen till deras sångerska och frontfigur. Kontrasten till resten av gruppen var slående. Ändå blev hon ett perfekt komplement till deras industriella sound. Med sin tyska brytning och monotona, släpiga sångstil lät hon som en morgontrött robot som av misstag släntrat in i en slamrande maskinpark.
Todd Haynes (Mildred Pierce, 2011; Carol, 2015) gör här sin första dokumentär, som han tillägnar den avantgardistiske New York-filmaren och poeten Jonas Mekas (1922–2019). Mekas deklarerar i filmen att 1960-talet var decenniet då sub- och motkultur klev ut ur periferin och in till centrum för att bli kultur – utan prefix och utan distinktion mellan högt och lågt. I den andan kastar sig Haynes som en utsvulten varg över decenniets dynamiska filmspråk med en mix av filmformat, genrer och berättartekniska grepp, som associativa montage, split-screen i tvära kast mellan animation, spelfilm, dokumentärbilder, spelfilm, tv-program och intervjuer med dem som ännu var i livet under produktionen 2017–2020.
Filmen blir därigenom något mer än bara en rockumentär i mängden. Den blir en påminnelse om en tidsanda av gränslös nyfikenhet och fantasi som blev jordmånen till en kreativ förnyelse inom alla konstarter. Med andra ord en välkommen hälsning till vår tid, då filmtekniken ofta fungerar som ett gränslöst lyxåk för en svältfödd fantasi. Genom att gå tillbaka till en tid då förhållandet var det omvända visar han vilken rik verktygslåda filmkonsten erbjuder även på en blygsam budget.
Efter de två första albumen bröt Reed med både Warhol och Cale. Han rekryterade gitarristen Doug Yule och styrde gruppen mot just det strömlinjeformade rocksound man vänt sig mot tidigare. Föga förvånande skildrar Haynes dokumentär denna andra upplaga av The Velvet Underground bara i förbigående för att fokusera på återföreningen av originalmedlemmarna efter Warhols död 1987 under den sista halvtimmen.
Då visade Cale och Reed åter sina konstnärliga huggtänder i plattan ”Songs for Drella” (1990). ”Drella” var ett öknamn för Warhol, ett teleskopord av ”Dracula” och ”Cinderella” (Askungen) som betecknade hans dubbla natur av kallt beräknande vampyr och lekfullt barn. Ett perfekt ämne för en duo som gjorde stor poesi av att rota i själens kloaker.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-10-26.
