The Tomorrow War – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Chris McKay. Med: Chris Pratt, Yvonne Strahovski, JK Simmons, Betty Gilpin. Längd: 2.20. Premiär på Amazon Prime 2021-07.04.

Chris McKays The Lego Batman Movie (2017) var lekrummets parodiska triumf över superhjältefilmen när den är som svulstigast och mest pretentiös. Det ingav ett visst hopp inför vad som såg ut som ännu en i raden av apokalyptiska krigsrullar på tema människa mot vettlösa dödsmördarmonster, typ TERMINATOR SALVATION (2009), WORLD WAR Z (2013), ARMY OF THE DEAD (2021) med alltför många flera. Förväntningarna kom dessvärre på skam.

The Tomorrow War är nämligen just ännu en löpandebandsprodukt i raden av apokalyptiska krigsrullar på tema människa mot vettlösa dödsmördarmonster. Pompös. Sentimental. Mixad på ingredienser från andra, bättre filmer. Och med en wagneriansk krigsfilmsmusik vars gravallvar fatalt krockar med handlingens knasiga premisser.

Stjärnan Chris Pratt har producerat. Händelsevis axlar han därför också hjälterollen som den hjärtegoda Irak-krigsveteranen, grundskoleläraren och familjefadern Dan Forester, som tvingas att dra ut i krig på nytt. Den här gången är fienden utomjordingar, lika obarmhärtigt onda som i Independence Day (1996), lika märkligt lågteknologiska som i A QUIET PLACE-filmerna och med samma mordiska kollektivsjäl kring en alfahona som i ALIEN-serien. Eftersom kriget utspelar sig i framtiden snor man Terminator-filmernas paradox om en framtid som begär hjälp från gårdagen för att förhindra… ja, framtiden (som ju aldrig blir av om planen lyckas).

Det vinnande humoristiska anslaget och anarkistiska vansinnet som präglade Lego Batman hade möjligen, säger möjligen, kunnat rädda The Tomorrow War. Men de bidragen ska nog tillskrivas Lego-filmens manusförfattare, inte regissören. Till nöds försöker man skoja till det när Foresters nördiga fysikelev är den som knäcker problemet med var man ska söka rymdinvasionens första nedslagsplats. Fast det blir inget mer än ett hastigt och påklistrat inslag.

Finalen tänjer ytterligare på den redan tunna handlingen för att pressa in fler videospelsplagierade eldstrider och datoranimerade jätteexplosioner genom att lägga till en drygt halvtimme lång slutstrid på en glaciär någonstans i Sibirien. Här påminner scenariot vagt om John Carpenters The Thing (1982) men då om ett första utkast som hamnade i papperskorgen när Carpenter kom på bättre tankar. The Tomorrow War har inga bättre tankar. Eller ens några egna tankar att tala om.