USA 2021. Regi: Lana Wachowski. Med: Keanu Reeves, Carrie-Ann Moss, Yahya Abdul Mateen II, Jonathan Groff, Jessica Hemwitt, Neil Patrick Harris. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.28.
Thomas Anderson (Keanu Reeves), alias Neo, har blivit världsberömd spelutvecklare av The Matrix på koncernen Warner Medias dotterbolag, Deus ex Machina. Men i ögonvrån, bakom spegeln och på kvartersfiket Simulatte, där han suktar efter olyckligt gifta Tiffany (Carrie-Ann Moss), alias Trinity, anar han en annan verklighet. Och att hans liv egentligen är en dröm.
Efter år av tjat från Warner Bros om att fortsätta mjölka den lukrativa franchisen, gör Lana Wachowski (utan systern Lilly) The Matrix Resurrections till en metafor för sitt eget konstnärskap. Det dröjer inte många minuter innan vi förstår att Neo och Trinity lurats tillbaka in i den bedrägliga Matrix-världen, där de glömt sina verkliga jag och varandra. Där exploateras hans gudomliga förmågor av spelbolagschefen, alias agent Smith (Jonathan Groff), likt hur filmbolaget kramar blod ur Wachowski-syskonens kreativitet.
Först när Neo och Trinity räddas från vardagens olidliga tristess av ett cyberpunkargäng under den nya Morpheus (Yahya Abdul Mateen II) lyckas de återerövra sina riktiga identiteter, superkrafter och kärleken till varandra. Deras ärkefiende är nu psykologen The Analyst (Neil Patrick Harris), som med hjälp av de välbekanta blå pillren har lurat Neo att se glimtarna av verklighet som en hotande psykos. Ett eko av psykofarmaka- och annat läkemedelsmissbrukets epidemiska omfattning i USA idag.
Själv har Wachowski en större fiende än så att tackla: nynazister och konspirationsteoretiker som kidnappat filmernas retorik och symbolvärld. Hon knåpar därför in repliker om hur Matrix-världen på Trump-vis använder sig av irrationella argument och känslomanipulation för att förslava mänskligheten. Hjältesagan om en upplyst och cool rebellarmé som kliver fram ur ett människohav av lättledda fårskallar lämnas emellertid orörd, vilket passar perfekt för den elitistiska självbilden hos religiösa och politiska extremister.
The Matrix Resurrections är på gott och ont som att se den första The Matrix i repris, fast gråsprängd och rynkig. Actioninslagen är fortfarande långt bättre regisserade än hos de flesta konkurrenterna. Men med tanke på de intellektuella pretentionerna borde man ha gjort en grundligare revidering av handlingen och dess filosofiska undertext.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-12-22.