USA 2021. Regi: Alan Taylor. Med: Alessandro Nivola, Michela De Rossi, Michael Gandolfini, William Ludwig, Ray Liotta. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.00.
Strömningsknarkandet under coronapandemin har gjort tv-succén The Sopranos till ett populärkulturellt fenomen större än någonsin. Det blev skådespelarna Michael Imperioli och Steve Schirripa – seriens Christopher Moltisanti respektive Bobby ”Bacala” Baccalieri – varse när de våren 2020 startade podcasten Talking Sopranos för att utbyta anekdoter, snacka med kändisfans som Ricky Gervais och analysera valda avsnitt med andra som jobbat på serien. Hittills har man gjort över 80 avsnitt och lockat en publik på nio miljoner.
Seriens skapare David Chase förklarar The Sopranos popularitet med att publiken känner igen sig i skildringen av en kapitalistisk kultur så tom och narcissistisk att inte ens maffiabossen Tony står ut med skiten. Förtexternas dystra bilfärd till tonerna av Alabama 3-låten ”Woke Up This Morning” förbi Newarks industriella ödeland i det som ska föreställa USA:s ”Garden State”, New Jersey, hem till en familj i sönderfall sammanfattar känslan: ”Born under a bad sign with a blue moon in your eyes”, för att citera en textrad.
Hur kunde det bli så här? Prequel-filmen The Many Saints of Newark söker fröet i 1967 års mytomspunna ”summer of love” med 26 döda och hundratals skadade i Newarks historiskt värsta kravaller. Fattigdom, diskriminering och polisbrutalitet låg bakom missnöjet efter att några vita poliser misshandlat och rånat en svart taxichaufför. Och det var bara en av 159 kravaller den sommaren i landet.
I stormens öga finns Christophers far, Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola), tonårige Tony Sopranos (William Ludwig/Michael Gandolfini) förebild i livet. Dickie är en ung, snygg och charmig påläggskalv i den lokala maffian under sin brutala far ”Hollywood Dick” (Ray Liotta). I spegeln ser han allt det pappan inte är: en god människa.
Han tränar ett basebollag för blinda, är generös mot sina vänner, gillar barn och är paternalistiskt beskyddande – i klartext: snäll men arrogant nedlåtande – mot sina kvinnor och svarta underhuggare, som Harold McBrayer (Leslie Odom Jr). Kort sagt tycker han sig leva upp till sitt efternamn: Moltisanti, filmtitelns ”många helgon”.
När kravallerna bryter ut tar han både den unga italienska troféhustrun Giuseppina (Michela De Rossi) och makten över maffian från sin far. Konsekvenserna för honom blir lika ödesdigra som för hjältarna i en grekisk tragedi. För han har skolats till att bli yrkesmördare men äger inte förmågan att hålla vattentäta skott mellan sina Jekyll- och Hyde-sidor.
Dickie har sina våldsimpulser med fruktansvärda följder men också ett samvete som plågar honom till vansinne. Liksom Tony 30 år senare i tv-serien, är han en tickande bomb mot blödande magsår och nervsammanbrott. Ironiskt nog faller de båda inte offer för sina hänsynslösa sidor. Tvärtom, i ett samhälle byggt på rovdjursmentalitet är det deras mänskliga svagheter som får dem på fall.
The Many Saints of Newark är ingen enkel spinoff från The Sopranos, vilket delat meningarna bland såväl fansen som de amerikanska kritikerna. Den har varken Tony i huvudrollen eller fantasifulla inslag som seriens återkommande drömscener (minns Big Pussy som talande död fisk i avsnittet ”Funhouse”). Men den har, vid sidan av några karikatyrgangsterporträtt i marginalen, en utmärkt ensemble kring Alessandro Nivola. Och Vera Farmiga gör ett både rörande och skrämmande porträtt av Tonys mamma Livia, redan märkt för livet av sitt äktenskap med en man i en patriarkal mördarsekt.
Som The Irishman (2019) är The Many Saints of Newark en svanesång för maffians antikverade klankultur med hederskodex, på väg att krossas av en nyliberal gangsterekonomi med nihilistisk konsumtionsfilosofi. Redan innan Tony tar över rodret är maffian på väg in i historiens arkiv. Ett imperium på tomgång innan sitt fall.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-10-15.