Frankrike 2021. Le Bal des folles. Regi: Mélanie Laurent. Med: Lou de Laâge, Mélanie Laurent, Lomane de Dietrich, Benjamin Voisin. Åldersgräns: Längd: 2.01. Visas på Amazon Prime.
Hôpital Salpêtrière är inte bara filmens spelplats, det är en av rollfigurerna. Den enorma byggnaden uppfördes 1603 som salpeterfabrik för kruttillverkning bara för att femtio år senare göras om till kombinerat fattighus, fängelse och mentalsjukhus för kvinnor. Förhållandena för de cirka 10 000 inspärrade var vidriga, och de användes som försöksdjur i experimentella och oftast plågsamma behandlingar.
Hit åkte i slutet av 1800-talet läkare som Sigmund Freud och Axel Munthe för att studera neurologen Jean-Martin Charcots hypnosbehandlingar av patienter han kallade ”hysteriska” eftersom livmodern (hystera) ansågs orsaka sinnesförvirringar. Det är under dennes regemente som ”hysterikornas Napoleon” den stränge fadern i Mélanie Laurents filmatisering av Victoria Mas internationella bästsäljarroman lämpar av dottern Eugénie (Lou de Laâge) på anstalten.
”Sjukdomen” är frispråkighet, kärlek till litteratur och att hon flyr hemmets kvävande vrå för att mingla med konstnärer och författare i syndiga Montmartre. Och så säger hon sig ha en synsk förmåga. Inget uppseendeväckande i dåtidens vurm för spiritism, men det blir en bekväm förevändning för hennes far att göra sig av med en uppstudsig dotter han anser drar familjens heder och ära i smutsen.
Avdelningen Eugénie hamnar på 1885 uppvisar en tidstypisk blandning av kvinnor: intellektuellt funktionsnedsatta, kriminella, mentalsjuka och friska men ”besvärliga”, det vill säga rebelliska ungdomar som huvudpersonen. Filmen gör på så sätt skildringen av huvudpersonens öde till ett socialreportage. Victor Hugos begravning i början av filmen antyder en konstnärlig koppling till filmens berättelse, men åtminstone jag associerar snarare till författare som Charles Dickens och Émile Zola.
Den övernaturliga förmågan som huvudpersonens lyte men också hemliga supervapen är däremot inspirerad av Stephen King. Med hjälp av den får Eugénie en bundsförvant i översköterskan Geneviève (Mélanie Laurent), som plågas av skuldkänslor för sin syster Blandines död. Till en början skildras den spiritistiska förmågan ambivalent; Eugénie drabbas av oförklarliga transtillstånd där hon men inte vi ser manifestationer av döda människor.
Efterhand bekräftas emellertid hennes budskap från andra sidan så eftertryckligt att spiritism framställs som en konkret verklighet. Tillsammans med filmens hyllning av pseudonymen Allan Kardecs spiritistiska bibel Andarnas bok (Le Livre des esprits, 1857) som kvinnornas nyckel till frihet lägger det ett löjets skimmer över filmens feministiska undertext. Utan den nyandliga flirten hade skildringarna av Eugénies lidande under dåtidens befängda och traumatiska behandlingsmetoder med iskalla bad och månadslånga isoleringar i rått- och lössinfesterade celler från 1600-talet blivit långt mer drabbande.
Nu vandrar min blick i stället till flera av Eugénies sänggrannar, framförallt Charcots favoritlabbråtta: arbetarkvinnan Louise i Lomane de Dietrichs subtila gestaltning. Psykiskt skadad av hans hypnosdemonstrationer inför en beundrande publik, flyr hon – med tragiska konsekvenser – in i ett romantiskt svärmeri för unge läkaren Ernest (César Domboy). Det och flera andra livsöden i filmens periferi hade varit betydligt bättre material för en skakande skildring av mentalvården som institutionaliserat övergrepp.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-09-17.