Storbritannien/USA 2020. Regi: Dominic Cooke. Med: Benedict Cumberbatch, Merab Ninitze, Rachel Brosnahan, Jessie Buckley. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.52.
”Var snäll och håll dig borta från Gulag, älskling” säger Sheila (Jessie Buckley) på skoj när maken Greville Wynne (Benedict Cumberbatch) ska åka på affärsresa till Sovjetunionen. Problemet är bara att Gulag blev allmänt känt i väst först 1973 med utgåvan av Aleksander Solzjenitsyns Gulag-arkipelagen. Men manusförfattaren Tom O’Connor (The Hitman’s Bodyguard, 2017) har förstås tagit med repliken som en ond föraning om det som väntar bakom järnridån.
Den här ”ofattbart sanna historien”, för att citera filmens förtexter, börjar i november 1960. På order från CIA kontaktar MI6 den medelålders, smått försupne maskinförsäljaren Wynne för att agera spionkurir. Vid sidan av sina vanliga affärer i Östeuropa ska han smuggla ut mikrofilm med topphemliga handlingar om det ryska kärnvapenprogrammet från den högt uppsatte GRU-officeren Oleg Penkovskij (Merab Ninitze).
Kring 1960 innebar kapprustningen att kärnvapenmakterna kunde utplåna allt liv på jorden flera gånger om. Krisen i relationerna mellan öst och väst nådde nya nivåer med byggandet av Berlinmuren 1961 och Kubakrisen i oktober 1962. Som kontrast ser vi hur vänskapen frodas mellan Wynne och Penkovskij på deras affärsmöten i Moskva och London över otaliga groggar och cigg mot en fond av brunmurriga träpaneler och tapeter.
Att regissören Dominic Cooke haft sin karriär på teatern märks dessvärre i det fyrkantiga bildspråket men dessbättre också i det lågmälda men uttrycksfulla samspelet männen emellan. Filmen är alltså inget för actionknarkaren. Den vrider thrillerskruvarna långsamt men obönhörligt mot den dramatiska finalen. Både dramaturgin och intrigen liknar en av John le Carré många romaner om två personer som vet att de är brickor i storpolitiskt spel men som ändå vill göra skillnad för mänskligheten.
Saknas gör blickarna bakom kulisserna i CIA, där den skrupelfrie Allen Dulles i demokratins namn krossat demokratin med militärkupper i en rad länder innan hans karriär tog slut med den misslyckade Grisbuktsinvasionen på Kuba. Det hade gjort Sovjetunionens planerade kärnvapeninstallationer på Kuba och Kubas beredvillighet att släppa in dem mer begripliga. Nu ter sig Kubakrisen som ett ensidigt försvar för fred och frihet mot ondskefulla kommunister.
Kvinnorna får inte heller någon större plats i storyn, om än Jessie Buckley och Rachel Brosnahan får ett par tillfällen att lysa. Men så var de också statister i en värld som på alla sätt var männens domän, gestaltat i dåtidens välkända akronym MAD (Mutual Assured Destruction) för en terrorbalans som skulle skydda oss alla – även till priset av allas vår undergång.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-08-06.