The Capote Tapes

USA/Storbritannien 2019. Regi: Ebs Burnough. Med: Truman Capote, Norman Mailer, Dick Cavett, Kate Harrington, Jay McInerney. Finns att köpa och hyra på olika digitala plattformar. Premiär: 2021-02-22.

Truman Capote dog 1984 endast 59 år gammal, åldrad i förtid efter år av sprit-, läkemedel och kokainmissbruk. ”A good career move”, kommenterade författarkollegan Gore Vidal lakoniskt. Hjärtlöst, men helt i Capotes anda. Två decennier tidigare hade han varit stans mest firade kulturpersonlighet och partymotor, nu en paria.

Som sextiotalsikon var han osannolik: kortväxt (1,60), knappast bildskön, med en pipig, nasal röst och tydlig läspning. Capote dolde på inget sätt sin homosexualitet, ett socialt tabu fram till mitten av 1970-talet, men han hade charm, skamlöshet och karisma som få.

Till och med dåtidens machoguru Norman Mailer var djupt imponerad. I The Capote Tapes berättar han om det i en anekdot om när de skulle ta en öl på en irländsk pub. Capote svassade så självsäkert framför raden av grovhuggna arbetare vid bardisken att homofobin fastnade i halsen på samtliga. Mailer häpnade.

Efter flera filmbiografier och otaliga referenser i andra filmer – den bästa finns i Annie Hall (1977) när huvudpersonerna skrattar åt en Truman Capote-kopia, spelad av Capote själv – finns det mer att säga? Definitivt! Han var inte bara en bra berättare, hans eget liv var hans bästa berättelse. Det visar den här dokumentären om kometkarriären som författare och journalist.

Filmen är kortfattad om händelserna kring hans mest berömda bok, dokumentärromanen Med kallt blod (In Cold Blood, 1965). Hans omdebatterade sexuella attraktion till och cyniska manipulation av den dödsdömde mördaren Perry Smith har tidigare ventilerats på längden och tvären. I stället ägnar man mer tid åt hans självbiografiska genombrottsroman vid 24 års ålder, Andra röster, andra rum (Other Voices, Other Rooms, 1948), men särskilt djupdyker man i ryktena kring hans drygt tjugo år långa arbete med sitt sista verk, den postumt utgivna och förmodat oavslutade skandalromanen Bönhörd (Answered Prayers, 1986).

För denna mytomspunna bok fick han ett rekordförskott på en miljon dollar från förlaget. Sedan hördes ingenting förrän tre utdrag ur arbetsmanuset publicerades 1975 i tidningen Esquire. Det utlöste en jetsetbävning, då texterna var en lätt fiktionsförklädd skildring av de beundrade men frustrerade societetskvinnor – hans avgudade ”svanar” – vars förtroenden han odlat och vars glamour han solat sig i.

Intima detaljer om deras sexliv, psykiska problem, knarkmissbruk och alkoholism hängde han ut till allmän beskådan. Skarvade i enlighet med hans livs motto: Låt aldrig sanningen stå ivägen för en bra historia.

Capote blev persona non grata i New York-eliten. Därmed ströps hans livsblod. De sista årens påtända, asfulla och alltmer svamlande tv-framträdanden var en enda lång freakshow. Av det unga, fantasifulla energiknippe som målmedvetet tränade på sitt författarskap sedan åtta års ålder återstod bara en ruin.

Men den verkliga tragedin var att han hade slösat bort sin talang på att försöka charma en rikemansklubb som aldrig såg honom som annat än en clown, ett kul men försumbart tidsfördriv. Konstnären Capote ska man därför söka i hans romaner, novell- och artikelsamlingar. Och till den som vill se honom i capotisk högform rekommenderar jag den överskruvade pusseldeckarparodin Murder by Death (1976), i vilken han spelar en excentriker ”märkligt lik Truman Capote” – för att citera trailern.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-03-02.