Finland/Kanada/USA 2020. Regi: Teppo Airaksinen. Med: Jake Short, Miles J Harvey, Damon Wayans Jr, Madison Davenport. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.31.
Att en finländsk regissör gör en amerikansk high school-komedi är inte konstigt; talang från hela världen går ideligen på export till USA. Det konstiga är att finskt statsstöd använts till att göra en amerikansk genrefilm med amerikanska filmarbetare på båda sidorna av kameran. Dessutom en av mediokert snitt som inte ens i handlingen har någon koppling till de tusen sjöarnas land.
Supercool handlar om brutalkåte serietecknaren Neil (Jake Short), som lustar efter heta klasskompisen Summer (Madison Davenport) men hämmas av kräkningsreflexer transplanterade från Stan i SOUTH PARK (1997– ). Hjälp kommer från rappkäftade kompisen Gilbert (Miles J Harvey) och grannen Jimmy (Damon Wayans Jr), en sportbilsförsäljande kvinnotjusare med skumma bisysslor. Och genom ett mirakel förvandlas Neil till sin egen serietidningshjälte, supercoole Ace (Josh Cranston) dagen innan Summers stora fest.
Med andra ord: en klassisk grabbig masturbationsfantasi i high school-miljö vars grundrecept i mer eller mindre begåvade variationer använts sedan 1920-talet. Genren i sig är inte problemet, det har inte minst John Hughes många klipska, roliga och rörande high school-komedier visat. Där Supercool går förlorad är i sin oförmåga att med kreativ uppfinningsförmåga spränga de fasta genreramarna med originella grepp och komik, helst med talangfulla skådespelare som kan vrida rollerna ur klichéernas dödsgrepp.
Förvandlingsnumret av Neil till Ace får aldrig någon avgörande eller ens kul funktion i handlingen. Filmens två afrikanamerikanska bifigurer: Gilbert och Jimmy – båda långt intressantare än blekansiktet Neil – reduceras i vanlig ordning till den vite hjältens cool-accessoarer. Det slutliga grundskottet är förstås att filmen aldrig blir särskilt rolig.
Airaksinen saknar utlänningens fräscha blick på amerikansk ungdomskultur och hans manusförfattare Olli Haika och Ali Moussavi saknar känsla för deras jargong. Vulgära tillmälen och kaskader av könsord är inte skojiga i sig. Även underlivshumor kräver uppfinningsrikedom och finess för att ta skruv.
Bottennappen är de plumpt rasistiska skämten om bensinmackskillen Apu (Ankur Bhat). Men också bästisen Gilbert får sig en släng av sleven i filmens oavbrutna fnissande om honom som omöjligt sexobjekt, underförstått: eftersom han är både fet och svart.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-07-02.