USA 1969/2021. Regi: Ahmir ”Questlove” Thompson. Med: Stevie Wonder, Nina Simone, Gladys Knight & the Pips, Sly and the Family Stone, BB King, Mahalia Jackson. Längd: 1.57. Premiär på Disney+: 2021-07-31.
Plötsligt händer det, en filmskatt dyker oväntat upp. Som i fallet med Summer of Soul. Det fyrtio timmar långa råmaterialet spelades in på tvåtumsvideo under sex konsertsöndagar sommaren 1969 på Harlem Cultural Festival i Morris Park (numera Marcus Garvey Park) i New York. Men eftersom inget film- eller tv-bolag var intresserad av en afrikanamerikansk kulturfestival, hamnade de oredigerade banden i en källare. Festivalen föll i glömska, överskuggad av samtida händelser som månlandningen och Woodstock.
Först ett halvsekel senare räddade producenten Robert Fyvolent banden till eftervärlden. Han gav musikern och journalisten Ahmir ”Questlove” Thompson fria händer att redigera materialet till en långfilm. Resultatet är närmare två timmar av konsertklipp med flera av dåtidens svarta superstjärnor på toppen av sina förmågor, och de framträder inför en publik som i alla bemärkelser är med på noterna. Knappast förvånande tog Summer of Soul hem både jury- och publikpriset efter premiären på Sundance-festivalen.
Sommaren 1969 blåste förändringens vindar, därav undertitelns parafras på spoken word-poeten och musikern Gil Scott-Herons berömda dikt ”The Revolution Will Not Be Televised”. Bäst sammanfattar New York Times-journalisten Charlayne Hunter Gault det med att det var då hon slutligen fick sin chefredaktör att ändra beteckningen ”negro” till ”black” i tidningen.
Black Power hade gått från underground- till masskultur. Afrikanskt inspirerade kläder och frisyrer är tydliga inslag i publiken. Och som väljare var svarta nu så pass viktiga att festivalen får besök av borgmästare John V Lindsay, en – hör och häpna – liberal republikan hyllad av arrangören Tony Lawrence som en ”blue-eyed soul brother” för sitt sociala engagemang.
Den politiska hetluften kring festivalen ropar på något mer än en musikdokumentär. Med tv-arkivmaterial tecknar Thompson därför snabbporträtt av Lawrence och Lindsay, klipper in intervjuer med festivalbesökare och reportage från gemenskapens och fattigdomens Harlem. Till det lägger han egna intervjuer med festivalens scenartister och besökare, svarta aktivister och även unga artister.
Det är bra. Och dåligt. Bra för att sidomaterialet ger en historisk kontext till yngre generationer. Dåligt för att trängseln av allt som ska in splittrar filmen i fragment och ibland klipper av eller skruvar ner volymen på scennummer man hade velat se och höra mer av. Thompson vill så mycket på så kort tid att han gjort en film som snarare ser ut som en lång trailer, förhoppningsvis till en kommande tv-serie. Bara ett längre format kan göra hans ambitioner rättvisa.
Tills dess får vi avnjuta Summer of Soul som ett smörgåsbord av utsökta aptitretare. Filmen börjar med Stevie Wonders i ett glädjeextatiskt souljazznummer, där han demonstrerar sina talanger bakom ett trumset. Som final ser vi Sly & the Family Stone riva av hitlåten ”Higher” så att man hamnar i sjunde himlen.
Däremellan stiger Nina Simone fram som ”en ros genom cement”, för att citera en kommentar. Gladys Knight and the Pips representerar Motown när skivbolaget är som bäst. Och vi får en påminnelse om Mahalia Jacksons storhet som gospelsångerska i Martin Luther King-favoriten ”My Precious Lord”. Med mycket mera.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-07-30.
