Stowaway – Michael Tapper

USA/Tyskland 2021. Regi: Joe Penna. Med: Toni Colette, Shamier Anderson, Anna Kendrick, Daniel Dae Kim. Längd: 1.56. Premiär på Netflix: 2021-04-22.

Duon Joe Penna (regi, manus) och Ryan Morrison (manus, klipp) tänkte använda Mars som spelplats redan i långfilmsdebuten Arctic (2018) men ändrade sig efter att ha sett The Martian (2014). Deras andra film har åtminstone den röda planeten som resmål, och som titeln antyder får rymdexpeditionen på tre personer – kaptenen Marina (Toni Colette), bioteknikern David (Daniel Dae Kim) och läkaren Zoe (Anna Kendrick) – med sig en fripassagerare i lasten: Michael (Shamier Anderson).

Fripassagerare på såväl på skepp som på rymdskepp är ett beprövat berättargrepp. Ofta har denne avsikter att sabotera farkosten eller döda alla ombord, som överste Jorgen i Tintin-äventyret Månen tur och retur (Objectif lune, 1953–54) eller det utomjordiska rovdjuret i Alien (1979). Här är filmtitelns ”stowaway” emellertid en medvetslös tekniker man hittar i utrymmet för rymdskeppets koldioxidrenare, och när han ramlar ut skadas apparaten så att bristen på syre blir ett akut problem.

Stowaway är en tekniskt polerad film med övertygande scenografi och visuella effekter. Men premisserna för dramat är så knäppa att jag tvivlar på att personalen på NASA eller SpaceEx kan se den utan skämskudde.

Till att börja med är fripassageraren inte kvarglömd i ett prång utan inklämd bakom en fastskruvad lucka till en box i taket. Även om vi sväljer att kontrollfunktioner saknas för vilka som gått av och på farkosten, måste någon aktivt ha förseglat utrymmet med Michael. En felprogrammerad robot? En galen kollega?

Och hur kan man sakna reservdelar för att antingen reparera eller ersätta en så pass vital funktion som ett luftfilter? Vi snackar alltså om en mångmiljardinvestering med högteknologisk utrustning för terraformning av Mars och tre personer som tränat i åratal för expeditionen.

Ovanpå allt är den nya generationen astronauter av balsaträ snarare än det rätta virket. I stället för att fokusera på problemlösning ägnar man sig åt gråt och tandagnisslan. Jämför med Apollo 13, där man under större tidspress och med knapphändigare resurser knåpade ihop ett koldioxidfilter som räddade livet på besättningen.

Knasigheterna kulminerar i en rymdpromenad utan säkerhetsutrustning under en solstorm. Tillsammans med den knastertorra dialogen är scenariot så långsökt att Stowaway bäst kan sammanfattas om en småtråkig B-film i lyxförpackning.