Small Axe

TV-serie i fem fristående avsnitt på SVT Play. Storbritannien 2020. Regi: Steve McQueen. Medverkande i Mangrove: Shaun Parkes, Letitia Wright, Sam Spruell. Längd: 2.08. Lovers Rock: Amarah-Jae St Aubyn, Micheal Ward. Längd: 1.10. Red, White and Blue: John Boyega, Stephen Boxer. Längd: 1.20. Alex Wheatle: Sheyi Cole, Robbie Gee. Längd: 1.06. Education: Kenyah Sandy. Längd: 1.03. Premiär för hela serien: 2021-03-01 (02.00 på morgonen).

Steve McQueens tv-serie Small Axe består av fem spelfilmslånga, fristående berättelser om livet 1968–1982 för västindier i ett Storbritannien som fortsätter odla en kolonial mentalitet även efter imperiets fall. Serien kommer samtidigt med flera nya böcker i samma ämne, bland andra journalisten Sathnam Sangheras Empireland: How Imperialism Has Shaped Modern Britain (2020) och historikerna Padraic X Scanlans Slave Empire: How Slavery Built Modern Britain (2020) och Priya Satias Time’s Monster: History, Conscience and Britain’s Empire (2021). Böckerna ger en övergripande bild av kontinuiteten från slavekonomin och plundringstågens tid till dagens vitmaktaggression. McQueen – född 1969 till föräldrar från Grenada – kompletterar med scener ur rasismens vardag.

Historiskt baserade Mangrove börjar i Notting Hill 1968 till tonerna av Bob Marleys ”Try Me”. Trinidadfödde Frank Crichlow (Shaun Parkes) går förbi rasistisk graffiti till sin nyöppnade restaurang Mangrove. En av väggtexterna hyllar Enoch Powell, konservativ politiker så hätsk i sitt invandrarhat att han sparkades från Torypartiets skuggkabinett. Idag är han en idol för brittiska högerextremister, som Brexit-generalen Nigel Farage.

McQueen tar alltså inte en banal nostalgiblick på ett ”All You Need Is Love”-sextiotal, där dansant popmusik och blommor i håret suddar bort alla sura miner och fördomar. I stället kastar han oss rakt in i en rad våldsamma polisräder mot restaurangen och trakasserier mot Crichlows familj under konstapel Pulleys (Sam Spruell) ledning. Förevändningen är att slå till mot knark och prostitution, vilket man aldrig hittar bevis för. Men det hindrar inte Pulley från att hetsa mot restaurangen som en smyginvasion av utlänningar och mot Crichlow som en stöddig svartskalle som borde sättas på plats.

Polisvåldet utlöser emellertid en motreaktion från grannskapet av både svarta och vita. Mangrove blir ett centrum för den då nystartade Notting Hill-karnevalen och politiska möten inspirerade av USA:s Svarta Pantrarna. Motståndet kulminerar i en demonstration 1970 och en nationellt uppmärksammad, bitvis farsartad, rättegång för våldsamt upplopp mot nio av demonstranterna – ”Mangrove Nine” – i Old Bailey året därpå.

Crichlow var en omvittnat motvillig aktivist, nöjd med att driva sin restaurang tills han av ren självbevarelsedrift tvingades protestera. Och det är avsnittets viktigaste poäng: Antirasiströrelser, liksom en gång slavupproren, föds som svar på ideologiskt motiverad rasism och våld. Inte tvärtom, något rasister i alla tider förespeglat för att motivera sina brutala aktioner.

Första avsnittet är seriens längsta och starkaste, rik på detaljer och nyanserade rollporträtt. Bland annat ser vi i bakgrunden uppförandet av Greenfell Tower, där 72 människor dog i en brand 2017 på grund av att höghuset försetts med en billig, lättantändlig fasadbeklädnad. Egentligen började det inte byggas förrän 1972, men man tar med det som ett olycksbådande omen om en framtid som inte blir mycket ljusare för huvudpersonernas barn.

McQueen har ett sätt gjuta liv i sina gestalter som påminner om Ken Loach. Många av skådespelarna ser ut att ha hämtats direkt från gatan för att placeras framför kameran, osminkade och utan manér eller poser. Det finns en rå nerv i huvudpersonernas konflikter sinsemellan, se scenerna ur det krisande äktenskapet mellan Darcus (Malachi Kirby) och Barbara (Rochenda Sandall). Crichlows faster (Llewlla Gideon) ger i gengäld storyn komiska färgklickar med sina bitska kommentarer till allt som händer på restaurangen.

De övriga avsnitten är målade med en mindre palett. Red, White and Blue berättar om hur akademikern Leroy Logan bestämmer sig för att bli polis efter att hans far misshandlats av några poliser. I ungdomlig optimism hoppas han att kunna förändra kåren inifrån men underskattar rasismens dumslugt försåtliga strategier.

Eftersom han spelas av Star Wars-stjärnan John Boyega kan McQueen inte låta bli att kläcka ett Jedi-skämt när Leroy ska börja på ”the force”. Men annars går berättelsen mot en till isande ensamhet när Leroy blir utfryst som förrädare i hemkvarteren och som ”niggern” bland de vita kollegorna. Scenariot känns igen från en svensk horisont. I stället för att kasta sitt förakt i ansiktet på invandrare eller andra man anser inte passa in, sköter man det diskret genom nedlåtande kommentarer, intriger bakom ryggen och tyst grupptryck.

McQueens filmer har genomgående använt kroppen snarare än talet som sitt främsta uttrycksmedel: IRA-fången Bobby Sands dödssvält som protest i debutfilmen Hunger (2008), slavarnas ärrmärkta kroppar i 12 Years a Slave (2013), sexmissbrukaren Brandons skamfyllda tvångsrunkande till nätporr i Shame (2011).  Som kontrast till dem och till den bedövande hopplösheten i Red, White and Blue står kroppen i Lovers Rock i stället för njutning stegrad till dionysisk extas på ett varmt skildrat reggaeparty 1979 där fröet till en kärlekshistoria slår rot.

Det börjar nervöst, trevande, som på alla ungdomsfester. Sedan spränger nysläppta hitlåten ”Silly Games” fördämningarna så att även kameran rycks med i dansen.  Livet blir en musikal. Alla förenas i samfällt gung till gemensam sång, och hormonerna forsar fritt, vilt.

Händer och munnar och kroppar söker hungrigt varandra, och när paren smugit iväg tar de återstående grabbarna över golvet för att ventilera sina aggressioner i en våldsamt utlevande dans till dubmixade ”Kunta Kinte”. Smolken i bägaren är ett våldtäktsförsök och det underförstådda hotet från några vita män på gatan som påminner oss om att också den här fristaden har sina skuggor.

Två som finner varandra den kvällen är Martha (Amarah-Jae St Aubyn) och Franklyn (Micheal Ward). Martha har smitit ut genom flickrumsfönstret från sin strängt kristna mor, påmind om sitt dåliga samvete av en man med ett kors vid busstationen. Franklyn har snott några småpengar från en telefonkiosk för att få råd till entréavgiften och en öl.

Det är något av Lady och Lufsen över dem, och deras förhållande ser knappast ut att ha några lysande utsikter. Men just den här sommarmorgonen låter kameran dem sväva bland trädtopparna under en cykeltur genom stan. En magisk stund av lust och frihet bortom vardagen.

Svagaste avsnittet är Alex Wheatle, byggd på den prisbelönte ungdomsförfattarens Oliver Twist-liknande uppväxt. Inte för att storyn är dålig utan för att speltiden är på tok för kort. Nu sprintar man genom hans uppväxt på barnhem med astma, eksem och sängvätning under systematisk fysisk och psykisk misshandel från en sadistisk föreståndare (Ashley McGuire) innan han som tonåring (Sheyi Cole) hamnar på ett slusshem i Brixtons svarta kvarter.

Väl där är det som om han i allt, från kläder till sociolekt och sociala koder, trillat ner från Planeten Vit. Han fattar noll av västindisk kultur. Sedan rusar tiden iväg igen och plötsligt är han en gatsmart dubpoet av Linton Kwesi Johnson-snitt utan att vi hängt med i förvandlingsprocessen. Flera viktiga scener tycks ha försvunnit i klipprummet och med dem den känslomässiga kraften i hans uppgörelse med barndomens plågor.

Då är seriens final, Education, en mer genomtänkt och gripande historia som demonstrerar kontinuiteten i rasismen från kolonialtiden. Raseriet mot särbehandlingen av icke-vita barn kommer direkt från McQueens egen erfarenhet av att ha blivit placerad i en specialklass för lågbegåvade. Delvis på grund sin dyslexi men framförallt på grund av sin hudfärg. Hade han tvingats fortsätta där skulle han för alltid vara utestängd från högre utbildning, hänvisad enbart till enklare kroppsarbeten.

Det är också vad tolvårige Kingsley (Kenyah Sandy) råkar ut för när han i början på 1970-talet skickas till en specialskola som inte kan kallas annat än en soptipp för elever skolsystemet helst vill glömma. Lärarna är outbildade, oengagerade och oftast inte ens närvarande. I en scen tvingas vi tillsammans med eleverna genomlida en lärares lyteskomiskt tondöva framförande av klassikern ”House of the Rising Sun”. Efter det vill man garanterat aldrig höra låten igen

Liksom i Mangrove är det kvinnorna som löser situationen. Samtidigt som de organiserar grannskapet till politisk aktivism för skolreformer driver de en egen skolverksamhet på helgerna. Tyvärr sätter de sitt hopp till att uppvakta den då nyutnämnda utbildningsministern Margaret Thatcher.

Nu vet vi att hon gjorde sig ett namn som ”Thatcher, the milk snatcher”, inte bara för att hon tog bort den fria skolmjölken utan för sina många skoningslösa nedskärningar på skolan. Mottot löd: ”effektivisering”, en välbekant floskel även i den svenska välfärdsförstörelsen. Och som premiärminister blev hon känd för sitt förakt för begreppet ”samhälle”, vilket är precis det kvinnorna bygger i envist trots mot övermakten.

På så sätt illustrerar de innebörden i den västindiska metaforen ”small axe”, som också är titeln på en Bob Marley-låt: var och en är bara en liten yxa, men tillsammans kan de hugga ner det största trädet. Många hotar att gå under i bitter uppgivenhet på vägen, något McQueen återkommer till i sina dröjande bilder på förtrampade män med döda blickar. Det han sätter sitt hopp till som slipmedel för nya och vassare yxor är musik, kunskap, kärlek och framförallt gemenskap.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-02-28.