Danmark/Sverige/Finland 2020. Retfærdighedens ryttere. Regi: Anders Thomas Jensen. Med: Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas, Andrea Heick Gadeberg, Lars Brygmann, Nicolas Bro. Längd: 1.56.
Anders Thomas Jensen har med skruvade svarta komedier som De gröna slaktarna (De grønne slagtere, 2003) och Män & höns (Mænd og høns, 2015) mejslat ut en konstnärlig profil som i sina bästa stunder liknar bröderna Coen. Rättfärdighetens ryttare – titeln anspelar på apokalypsens fyra ryttare i Bibeln – är hans hittills bästa film. En till synes omöjlig kombination av familjetragedi, knaskomedi och hämndthriller som Jensen oförskräckt fogar samman till en både moraliskt komplex och underhållande berättelse om medelålders män på drift i tillvaron.
Markus (Mads Mikkelsen) är militärofficeren som kallas hem från Afghanistan när hans fru dör i en tågolycka. Han vänder ryggen åt all form av terapi för sig och tonårsdottern Mathilde (Andrea Heick Gadeberg) och stänger in sig med sorgen hemma i villan. Tills statistikern Otto (Nikolaj Lie Kaas) och hans nördpolare, datorhackarna Lennart (Lars Brygmann) och Emmenthaler (Nicolas Bro), söker upp honom med privatspaningsbevis och sannolikhetskalkyler som pekar på att tågolyckan var ett attentat mot en mc-ligaledare från ett konkurrerande gäng.
Stridstränade Markus får plötsligt en ny mening med livet, att summariskt ska nacka elaka mc-gubbar med genretypiskt slödderutseende. Och filmen ser ut att växla över till dödsmördarslakt, modell TAKEN. Den hyperneurotiska nördtrion blir emellertid en bröderna Marx-liknande kaosfaktor som tippar alla planer på en förlösande hämnd över ända.
”Rättfärdighetens ryttare” är en INSIDAN UT för vuxna. Tystlåtne, målsökande hämnaren Markus är till synes en man som lever efter västernfilmens machomotto ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”. Under ytan härjar däremot motstridiga känslostormar som vi anar att hans följeslagare ger röst åt.
Det både rörande och komiska samspelet i kvartetten skådespelarveteraner blir en kontrapunkt till blodbadets olidliga banalitet och pekar mot Markus försoning med sin förlust i filmens upplösning. Var och en är de fyra männen är på olika sätt handikappade av saker som hänt dem i livet, men tillsammans bildar de mot slutet ett slags harmonisk helhet i gemenskapen med varandra.
Då håller Otto en monolog om hur vi hatar slumpen i livet till den grad att vi klär den med en berättelse som ska förklara det oförklarliga. En elegant summerad realitycheck för världens alla konspirationsteoretiker.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-09-07.