Storbritannien/USA 2021. Passing. Regi, manus: Rebecca Hall efter Nella Larsens roman. Med: Tessa Thompson, Ruth Negga, André Holland, Alexander Skarsgård. Längd: 1.38.
Majoriteten av afrikanamerikaner har européer i släktträdet, resultatet av slavägares systematiska våldtäkter under flera hundra år. I migrationsströmmen av fria slavar norrut efter inbördeskriget tog ljushyade ibland chansen att anta en vit identitet – ”passing” – för att klättra socialt. Det blev ett kontroversiellt motiv i den afrikanamerikanska litteraturen, ofta i skildringar av ”den tragiska mulatten” som i självförakt drivs till missbruk, prostitution, psykisk sjukdom och självmord.
Skådespelerskan Rebecca Halls långfilmsdebut efter Nella Larsens roman från 1929 använder motivet till en komplex skildring av hudfärg, klass och kön i 1920-talets urbana svarta borgarklass.
Handlingen börjar som i en feberdröm. Vi bländas till yrsel av det överexponerade svartvita fotot i värmeböljans New York när Irene (Tessa Thompson) tar en taxi från sitt välbärgade hem i Harlem till lyxhotellet Draytons svala tesalong, en helvit gräddhylla dit svarta inte är inbjudna. Om man inte, som Irene, kan få inträdesbiljett genom ljus hy och självsäkra manér.
Där återser hon efter många år barndomsvännen Clare (Ruth Negga), nu heltidsvit lyxhustru till den ovetande och oförblommerat rasistiske John (Alexander Skarsgård). Skillnaden till trots, lever de två kvinnorna snudd på identiska, ibsenska dockhemsliv. Men där Clare är en skamlös hedonist, är Irene en pliktmänniska som genom välgörenhetsarbete vill fostra sina fattiga och mer mörkhyade grannar till andlig förbättring efter vit förebild.
Clare representerar allt det Irene både avskyr och lockas av, och när hon tränger sig in i familjen blir hon dessutom ett hot. I den rasistiska skrattspegeln kolorism, en ljushyad klasshierarki bland svarta, tar Clare snart Irenes plats som den svarta societetens drottning. Alla, inklusive Irenes politiskt medvetne make Brian (André Holland), tycks bli som förtrollade i hennes närhet.
Passera är utsökt fotograferad i det gamla filmformatet 1,33:1 av spanjoren Eduard Grau (Suffragette) och har ett diskret ljud- och musikspår som understryker känsloströmmarna under Irenes strama yta. Några klumpigt övertydliga repliker och en desperat nödlösning till final skorrar falskt mot dramats premisser och tonfall. Men som helhet är filmen en fängslande subtil skildring av hur identitet och vänskap förgiftas av perversa samhällsideal.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-11-15.
