Oslo

USA 2021. Regi: Bartlett Sher. Med: Ruth Wilson, Andrew Scott, Jeff Wilbusch, Salim Daw. Längd: 1.58. Premiär på HBO Nordic: 2021-05-30.

Norska våfflor räddade freden mellan PLO och Israel. Om man får tro Oslo. All heder åt manuset, skrivet av J.T. Rogers efter hans Tony-prisbelönta pjäs, för att det lyfter fram två beundransvärda nyckelfigurer bakom kulisserna under Osloprocessen 1992–93. Men som inblick i Mellanösternkonflikten är filmen mager.

Man ska förstås varken underskatta vikten av informella samkväm eller rävspelets futtighet i politiska förhandlingar. Om det berättar åtskilliga politikerbiografier. Nu handlar det emellertid om människor som både har en politiskt riskabel och en hög personlig insats i att försöka lösa den mångåriga konflikten som vållat dem och alla de känner stort lidande.

Ändå kommer vi aldrig förhandlarna under huden, får nycklar till deras hur de formats sina egna krigsupplevelser med hatpropaganda annat än i förstulna repliker. Det eftersom perspektivet i stället utgår från norska Mona Juul, då anställd på utrikesdepartementet, som med maken och sociologen Terje Rød-Larsen arrangerade de hemliga mötena mellan företrädare för PLO och den israeliska regeringen. Vi får snällt stanna med dem utanför förhandlingarnas stängda dörrar och bara se glimtar av dem under middagspauserna, som hur förtjusningen över våfflor med grädde och bär lättar på den tryckta stämningen – åtminstone för stunden.

Det blir med andra ord för mycket norskt hygge och för lite av den brutala verklighet som möjliggjorde det här okonventionella diplomatiska greppet. Man utnyttjar inte heller filmmediets möjligheter för att bryta upp kammarspelet. Glimtarna från Juuls möte med våldet i Gaza är lika teatralt iscensatta som de dominerande interiörerna i norska Sarpsborg. Delvis kan det förklaras med att filmen spelats in i Prag men huvudsakligen hamnar skulden hos amerikanske regissören Bartlett Sher, en teaterveteran men filmnovis som uppenbart saknar kameraöga.

Det finns några småroliga inslag. Bland annat när Juul (Ruth Wilson) och Rød-Larsen (Andrew Scott) ska träffa Shimon Peres (Sasson Gabai) på Stockholms slott och får ett synnerligen snorkigt bemötande av någon jag misstänker ska föreställa Elisabeth Tarras-Wahlberg. Och när kodordet för den palestinske finansministern och huvudförhandlaren Ahmed Queri (Salim Daw) låter som ”pantoffel”. Triviala distraktioner som snarast understryker iscensättningens torftighet.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-05-28.