Minari – Michael Tapper

USA 2020. Regi: Lee Isaac Chung. Med: Steven Yeung, Han Ye-ri, Alan Kim, Youn Yuh-jung, Noel Kate Cho, Will Patton. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.55.

”Titta på färgen!” säger Jacob (Steven Yeung från Sorry to Bother You, 2018) till sin fru Monica (Han Ye-ri). Han håller upp en näve jord från familjens nyköpta mark i Arkansas. Hon är inte imponerad. Är det verkligen för färgen på dynga han kastat besparingarna från tio års arbete i en kycklingfabrik i Kalifornien på ett ”hillbilly home” i en förvuxen husvagn mitt ute i ingenstans?

Sexfaldigt Oscarsnominerade Minari är en klassisk nybyggarhistoria men utspelas i Reagans USA på 1980-talet. Då spred sig 1970-talets nya invandrarströmmar från krigets Vietnam och fattigdomens Sydkorea österut från västkusten, in i det amerikanska kärnlandet. Regissören Lee Isaac Chungs film är självbiografisk, men skildringen av föräldrarnas kärlek är långt ifrån Vilhelm Mobergs porträtt av Karl Oskar och Kristinas äktenskap. Jacob och Monica skulle knappast kalla varandra ”di goaste vänner”.

Han är sekulär, hon djupt troende. Spänningarna mellan dem ökar ytterligare när koreakrigsveteranen och bygdeoriginalet Paul (Will Patton) blir en oumbärlig hjälpreda på gården. Pauls går golgatavandringar med kors längs landsvägen. Han bedriver tungomålstalande exorcism mot de onda andarna efter gårdens förra ägare, som sköt sig efter att ha gått i konkurs. Paul är, kort sagt, en ständig källa till irritation för Jacob. Men Monica är trollbunden.

Föräldrarna speglar Chungs ambivalenta hållning till religion. Han beskriver sig i intervjuer som troende och gjorde den kritikerhyllade långfilmsdebuten Munyurangabo (2007) under ett kristet volontärarbete med sin fru i Rwanda. Familjen Yis möte med den lokala kyrkan är emellertid synbart obekvämt. Och när Monica föreslår för en arbetskamrat att de ska starta en egen kyrka, kontrar hon med att det var just för att undslippa den koreanska kyrkan som många med henne flyttat ut på landet.

Chungs alter ego är sexårige David (Alan Kim), en hjärtsjuk pojke som räddas från sin överbeskyddande mamma när mormor Soonja, spelad av veteranen Youn Yuh-jung, flyttar in för att dela rum med honom. Deras förhållande börjar uselt. David tycker hon snarkar, ”luktar Korea” och inte kan vara någon riktig mormor eftersom hon varken lagar mat eller bakar kakor.

För att visa sin avsky pissar han i ett glas och serverar det till Soonja som läsk, bara för att till sin förvåning se hur hon försvarar honom när föräldrarna hotar med stryk. Det blir början på en sällsam vänskap. Hon lär David spela kort, kolla på wrestling och gå på äventyrsvandringar till bäcken där de sår den ”minari” (= selleristäkra) som givit namn åt filmen.

Det är inte svårt att se varför Youn rodde hem filmens enda Oscar. Hennes anarkistiska Soonja är en åldrad Pippi Långstrump – orädd, frispråkig, full av prilliga idéer. När hon anländer skiftar perspektivet bort från faderns naturromantiska fantasier om livet på landet, speglat i Lachlan Milnes lyriska foto och Emile Mosseris smäktande musik.

I stället börjar vi betrakta saker mer ur Davids synvinkel. Inte minst mammans kvävande omsorg och bibliska vanföreställningar. Men också hur hans pappa blir så uppslukad av sitt livsprojekt att familjen blir ett avlägset bakgrundsbrus.

Minari har en beundransvärd ambition att vilja göra familjens alla medlemmar rättvisa, hitta deras respektive styrkor och smärtpunkter. Undantaget är Davids tonåriga storasyster Ann (Noel Kate Cho), som varken får mycket utrymme eller skarpa konturer.

Länge ser familjen ut att söndras i den ena konflikten och katastrofen efter den andra. Först i slutbilderna vid branden och sedan vid Soonjas minariodling anar vi att de kan hitta tillbaka till en helande gemenskap. Utan att förfalla till sentimentalitet, kompromissande menlöshet eller enkla pekpinnar lyckas Chung måla ett komplext och samtidigt lättillgängligt familjeporträtt som vi inte sett maken till i bioutbudet på många år.