Sverige 2021. Regi: Bo Sjökvist, Bengt Löfgren. Med: Jan Myrdal, Lars Diding, Emilia Isaksson Marques. Längd: 1.15.
I väntan på Jan Myrdals död är en bromance-tragikomedi förklädd till dokumentär om författaren Myrdal och hans mecenat, hotellmiljonären Lars Diding, även känd som instiftaren av Leninpriset. En gång var de rebeller i takt med tiden. På ålders höst har dock tidens tand nött ner dem till två gnatiga anakronismer som älskar att hata varandra i sina dagliga bataljer på Myrdals privatbibliotek i en av Didings fastigheter i Varberg.
Myrdal anklagar, med viss rätt, Diding för att vilja göra honom till en av sina nöjesattraktioner. Vi ser hur hotellägaren bjuder turistgrupper på Myrdalsafari i biblioteket och håller författaren som cirkuslejon på Leninprisgalan.
Diding anklagar, med viss rätt, Myrdal för att vara en narcissistisk föredetting, fallen från parnassen. Under de senaste trettio åren har den gamle vänstersluggern framstått som alltmer punch drunk efter alla holmgångar i den offentliga debatten, inte minst när han tid efter annan drullat in i extremhögerhörnan tillsammans med islamister, förintelseförnekare och homofober. Förvisad från Norstedts tvingades den tidigare så uppburne författaren ut i förlagsdjungelns undervegetation.
Ända till slutet odlar dock Myrdal sin gränslösa anspråksfullhet, som i skrytet om att ha läst bibliotekets alla 50 000 volymer. Vilket skulle innebära att han läst en och en halv bok per dag varje dag från födseln till sin död, 93 år gammal. Det samtidigt som han spenderat åtskilliga år på resande fot, arbetat som skribent i olika tidningar och skrivit åttiotalet böcker. Tro det den som vill.
En annan Myrdalsk favorit i repris är hans omhuldade självmordsfantasier kring antingen strypning eller svält. Inför det slutliga ridåfallet har de återkommit med kraft när hans två livsfundament, ”könet och arbetet”, sviktar. Men här slår han än en gång till reträtt för att låta naturen ha sin gång.
En människa är emellertid många saker, inte sällan en härva av motsägelser. I den självbiografiska Maj, en kärlek (1998) är Myrdal en skoningslös självrannsakare. Politiskt är han däremot huggen i sten. På frågan om han ångrat någon av sina många kontroversiella ståndpunkter, ryter han: ”Nej, jag har haft rätt!”
Tyvärr har det senare blivit hans enda eftermäle. Så också i den här dokumentären, som tar farväl av Jan Myrdal till tonerna av ”Arbetets söner” och ”Internationalen” i Franska Trions vemodiga tolkningar.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-10-