House of Gucci – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Ridley Scott. Med: Stefani ”Lady Gaga” Germanotta, Adam Driver, Al Pacino, Jared Leto, Jeremy Irons, Salma Hayek. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.37.

Titeln på Sarah Gay Fordens litterära förlaga The House of Gucci: A Sensational Story of Murder, Madness, Glamour, and Greed säger allt. Materialet är som gjort för en grand opéra, fylld av vackra kläder, en tidlös tragisk berättelser om vinna världen men förlora sin själ och rollfigurer med egon, känslor och gester vida större än deras förstånd. Sedan öppnar skådespelarna käften och förvandlar filmen till en sämre opera buffa.

Stjärnensemblen låter som om de drullat in från bröderna Marx- eller Monty Python-komedi när de till en början talar engelska med parodisk italiensk brytning. Successivt tonar accenten sedan bort i dialogen. Men skadan är redan skedd. För den har påmint oss om hur mycket bättre filmen kunde ha blivit som italiensk produktion.

Långt mer än språket har gått förlorat i översättningen, inte minst i rollgestaltningen. Trovärdiga, levande personligheter har ersatts av två grovt tillyxade rollkategorier: yviga karikatyrer och knappt animerade vaxfigurer. Det blir särskilt förödande för den centrala kärlekshistorien mellan Patrizia Reggiani (Lady Gaga) och Maurizio Gucci (Adam Driver).

Deras förhållande är psykologiskt befängt från det att Patrizia 1978 slår sina klor i modeimperiets knastertorra arvinge för att leva livets glada lyxdagar tills att hon, galen av svartsjuka, låter mörda honom 1995. Medan Patrizia växlar vilt mellan kylig beräkning och flammande passion, förblir Maurizio under alla år en nollställd företagsrobot. Handlingen försöker hotta upp relationen med två wild and crazy sexscener, men de ser ut som missanpassade klipp från en annan film.

Andra rollfigurer har drabbats än värre , främst Jared Leto som släktens byfåne Paolo och Salma Hayek som lågbudget-spåkärringen Pina, båda dammiga gamla farsfigurer men kemiskt sanerade på komik. Tack och lov kommer Jeremy Irons konstnärlige Rodolfo och Al Pacinos kommersiellt slipade Aldo – brödraparet Gucci som styr familjeföretaget – då och då in för att väcka liv i filmen. Irons är som skräddarsydd för Maurizios snorkige far med en etterdrypande replik ständigt hängande från sin fåniga tangorabatt. Och Pacino vore inte sig lik utan ett basunbrölande raseriutbrott passande för en operaaria.

Tyvärr är brödraparet bara snabbt förbiilande glimtar av en bättre film, där man annars under drygt två och en halv timme spanar förgäves efter den konstnärlige regissören Ridley Scott. Med tanke på hans bakgrund som stilbildande reklamfilmare och omsorgsfullt formgivna tidigare långfilmer ter sig House of Gucci märkligt anonym. Vi snackar om en story som har alla ingredienser som krävs för en underhållande helvetesresa genom tjugo år hos modevärldens svar på den dekadenta renässansfamiljen Borgia. Men som likväl ser ut som en nerklippt tv-såpa.

Nu är Scott inte precis känd som en av filmhistoriens stora personskildrare. Kanske är det därför han gör om samma misstag som i floppen ALL THE MONEY IN THE WORLD (2017). Likt skildringen av familjen Getty blir hans porträtt av familjen Gucci aldrig mer än en blek kopia av originalet. I stället för en shakespearsk maktstrid med must och färg och blod och död, stannar House of Gucci vid ett banalt karaktärsmord på en trist överklassfamilj. Ackompanjerat av en okänsligt påklistrad musiktapet med hitlåtar som inte fyller någon som helst funktion i berättandet.