Flykt

Danmark/Sverige 2021. Regi: Jonas Poher Rasmussen. Med: Amin Nawabi (fingerat namn). Längd: 1.23.

Danske dokumentärfilmaren Jonas Poher Rasmussens Flykt får en synnerligen vältajmad svensk premiär. Just som Aghanistan än en gång hamnat under Talibaneranas terrorvälde, bekymrar sig politiska ledare i väst mer om de eventuella flyktingströmmar som ska knacka på våra gränsportar än om afghanerna och deras mänskliga rättigheter. Tävlingen mot botten i flyktingdebatten fortsätter, särskilt om det gäller folk med fel hudfärg eller från länder med fel religion.

Flykt  är med sin berättelse om verkliga människor med verkliga livsöden ett inlägg i en debatt som gärna reducerar dem till siffror i en statistisk kolumn eller till en populistfloskel av typen ”massinvandring”. Dokumentären berättar om en homosexuell afghansk flykting, benämnd Amin, som fått asyl i Danmark. Inför sitt stundande giftermål bestämmer han sig för att berätta den sanna historien om sin flykt. På grund av sitt ämne är handlingen en nästan helt animerad rekonstruktion av hans berättelse, förutom några arkivbilder från nyhetsprogram. Största delen av filmen skildrar helvetesvandringen tonårige Amin, hans mamma, bror och två systrar genomled efter att ha tagit sista planet ut från Kabul innan talibanernas maktövertagande 1992. Eftersom Ryssland var det enda landet som beviljade medborgare i Afghanistan turistvisum hamnade de i Moskva strax efter Sovjetunionens kollaps.

Knappast överdrivet skildrar filmen stan i ett laglöst tillstånd, märkt av svält, gangsterekonomi och den genomkorrumperade poliskårens terrorvälde. Pengar från äldste sonen, en lågbetald städare i Stockholm, är deras räddning. Varje steg utanför dörren till Moskva-lägenheten sonen hyrt till dem är emellertid förenad med livsfara.

Som illegala flyktingar är de rättslösa måltavlor för godtyckliga övergrepp, vilket vi också får se prov på. De befinner sig i ett slags limbo, ständigt i dödens skugga. Antalet flyktingar som dött av olika umbäranden, mördats, våldtagits eller slutat som slavarbetare, ibland sexslavar, på alla vandringar mot Europa och USA lär förbli ett enormt men aldrig klarlagt mörkertal.

En scen i filmen är talande. Amin vandrar med andra flyktingar i vinternatten genom en granskog i Estland. En gammal kvinna kollapsar av trötthet. En av människosmugglarna osäkrar sin pistol och erbjuder helt obesvärat sina tjänster. Som om att sätta ett nackskott på en flykting är vardagsmat för honom, vilket det förmodligen också var.

Flykt är en dansk-svensk produktion. Men filmen har även finansiering från Norge och Frankrike samt två verkställande producenter i stjärnorna Riz Ahmed och Nikolaj Coster-Waldau. Med sådana affischnamn borde man ha kunnat skaka fram mer pengar till att finslipa animationen, som hade behövt större konstnärliga muskler för att göra Amins gripande berättelse rättvisa.

Som bäst är animationen när den vid ett par tillfällen lämnar det konventionella  berättandet för att gestalta Amins känslomässigt färgade minnen. Ett sådant ögonblick är när polisen dyker upp i familjens hem i Kabul för att arrestera fadern, som sedan försvinner spårlöst. Färgerna rinner ur bilden, ansikten suddas ut. Hemmets trygghet har blivit en skräckens plats.

Här finns den expressionistiska djärvhet jag saknar i flera andra scener. Och det handlar inte bara om pengar. Som Ari Folmans prisbelönta Waltz with Bashir (2008) visar, kan man med små resurser göra storverk.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-08-20.