Eternals – Michael Tapper

USA 2021. Regi Chloé Zhao. Med: Gemma Chan, Richard Madden, Kumail Nanjiani, Ma Dong-Seok. Salma Hayek, Angelina Jolie. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.35.

Fram till nu har vi bara sett B-superhjältar i en primitiv avkrok av Marvel Universe. Åtminstone om vi ska tro den megaepiska Eternals.

I filmen är ett millenium blott en blinkning. Berättelsen tar oss från universums begynnelse via antikens Babylon till dagens USA, runt hela jordklotet och ut i ett fyrverkeri av kosmiska vidder som hämtade från omslagen till 1970-talets mest spejsade rockplattor. Så att ingen ska missa sistnämnda association spelar man för säkerhets skull några takter ur Pink Floyds låt ”Time” från succéalbumet The Dark Side of the Moon (1973).

Alfasuperhjältarna som befolkar denna hisnande värld är ett slags halvgudar med evigt liv, såsom titeln anger. På uppdrag av skaparguden Arishem, själv en kosmisk titan med en panel ledlampor till ögon, har tio av dem har vandrat inkognito mitt ibland oss i över 7 000 år. Deras uppdrag är att beskydda oss från de reptilliknande människoätarna Deviants (”Avvikarna”).

Var Eternals höll hus under historiens alla folkmord eller när Avengers-gänget slogs mot Thanos undrar förstås vän av ordning. Den frågan bollar forskaren Dane Whitman (Kit Harington), alias superhjälten Black Knight för alla Marvelfans, vidare till sin flickvän: Eternals-gudinnan Sersi (Gemma Chan). Besvärat stammar hon fram något om att krig och konflikter är nödvändiga för vår utveckling. Men innan Dane eller vi ens hinner fundera över det tvivelaktiga argumentet hastar handlingen vidare.

Scenen är ett av många prov på hur regissören och huvudförfattaren Chloé Zhaos (Nomadland) vilja att fördjupa tema, personporträtt och dramatiska konflikter aldrig blir till mer än ansatser. Tankeväckande ämnen som teodicéproblemet eller Eternals-hjältarnas fria vilja kontra Arishems gudomligt förutbestämda plan för planeten jorden svischar förbi i överljudsfart. Detsamma gäller relationsskildringarna. Inget får stå ivägen för Disney/Marvel-bolagsstyrelsens krav på biljett- och leksakssäljande action med spektakulära visuella effekter.

Endast gifta paret Ikaris (Richard Madden) och Sersi får mer än sekunder av lycka. Ja, de får till med en kort sexscen på stranden som påminner om Härifrån till evigheten (From here to Eternals?). Men om deras 5 000 års äktenskap, följt av ett hastigt uppbrott, hör vi bara i en replik, och det kortsluter spänningen mellan dem när de hamnar på olika sidor i slutuppgörelsen. Än mer schematiskt skildras de andras privatliv, som Phastos (Bryan Tyree Henry) samkönade familj med mänskliga maken Ben (Haaz Sleiman) och en son.

Eternals är dock ingen katastrof. Chloé Zhao hanterar actionscenerna betydligt skickligare än exempelvis Kenneth Branagh gjorde i THOR, och den multietniska skådespelarensemblen är en frisk fläkt i genren. Sersi och Ikari är visserligen filmens huvudpersoner, men det är ståuppkomikern Kumail Nanjianis fåfänga superhjälte Kingo som stjäl showen. Scenerna från hans karriär som Bollywoodstjärna och den misslyckade realityshow om Eternals han försöker spela in med sin betjänt Karun (Harish Patel) bakom videokameran tillhör filmens bästa.

Enskilda inslag är lysande, helheten medioker. Grundproblemet är att Zhao aldrig lyckas foga in sin konstnärliga profil i Marvels färdigstansade genremall. Det lågmälda, intima berättandet som var styrkan i hennes tidigare filmer drunknar i ett Richard Wagner-pumpat Marvel-universum med volymknappen på max.