Frankrike 2020. Une sirène à Paris. Regi Mathias Malzieu. Med: Nicholas Duvauchelle, Marilyn Lima, Tchéky Karyo, Rossy de Palma. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.42.
När Charles Dumont och Michel Vaucaires söndertuggade slagdänga ”Non, je ne regrette rien” tonar in i under eftertexterna, undrar jag: ”Igen? Finns det verkligen ingen annan fransk chanson att ta till?” Detsamma gäller filmens mer än välbekanta recept för romantisk komedi i Paris-miljö: välkammad bohemisk kärlek mellan två förvuxna barn – han tjugo år äldre än henne – mot en fond av glättade turistbilder (Eiffeltornet, Operan, promenadstråket vid Seine) från La Ville-Lumière.
Långfilmsdebuterande Mathias Malzieu har bara säkra kort i rockärmen. Ingenting överraskar, ingenting utmanar i berättelsen om den medelålders franske smörsångaren Gaspard (Nicholas Duvauchelle) som, blasé på det motsatta könet, träffar den vackra och livsfarliga men samtidigt barnsligt oskuldsfulla sjöjungfrun Lula (Marilyn Lima). Hon är van vid att locka män i döden med sin förtrollande sirensång, men Gaspard har fått sitt hjärta krossat så många gånger att han blivit immun.
Någon av screwballkomedins mästare – Billy Wilder eller Howard Hawks – hade kunnat lyfta filmen till ett magiskt glansnummer av rappa replikdueller och anarkistiska förvecklingar. I En sjöjungfru i Paris finns ingendera. Men låter man ögat vandra från den märkligt fantasilösa fantasystoryn kan man finna viss tröst i André Fosnys uppfinningsrika scenografi, med Gaspards enmansteater i badrumsväggen som hans pièce de résistance.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-08-06.