Earth: Muted

Sverige/Frankrike 2021. Regi: Mikael Kristersson, Åsa Ekman, Oscar Hedin. Med: Zhengying Zhou, Xingyuan Cao, Zhixin Ye, Jingjin Chen. Längd: 1.10.

Öppningsbilden visar en frodig dal i kinesiska Hanyan-provinsen. Terrassodlingar och blomstrande fruktträd ger ett idylliskt intryck – på ytan. I sina päronträd klättrar åldrade paret Cao för att pollinera blommorna för hand, då bina i trakten har dött ut efter decennier av växtgiftebesprutning.

Ingen i filmen nämner det, men den som kan kinesisk historia kommer till att tänka på den av regimen påbjudna sparvslakten under Stora språnget 1958–62. Miljoner fåglar dödades med motivet att de åt upp grödorna på fälten. Resultatet blev att skadeinsekternas antal exploderade, odlingsfälten förstördes och uppskattningsvis 30 miljoner människor dog i svält.

Earth: Muted visar hur historien upprepar sig, nu med långt allvarligare konsekvenser eftersom insekterna och mikrobiologin är själva fundamentet för alla större livsformer på jorden. Till skillnad från då, för sextio år sedan, vet emellertid både paret Cao och alla vi andra på planeten jorden bättre när det gäller miljöpåverkan och ekologisk balans. Ändå fortsätter de med besprutningarna för att, liksom vi andra, vandra med öppna ögon mot ett globalt massutdöende.

”Earth: Muted” är inspirerad av Rachel Carsons bästsäljande bok Tyst vår (Silent Spring, 1962), som en gång startade miljödebatten. Men den pekar inte bara på en enkelriktad utveckling mot avgrunden utan också på de som försöker rädda situationen. Exempelvis majsodlaren Ye, som under filmens gång ställer om till ekologiskt jordbruk med körsbärsträd uppe i bergen för att undslippa föroreningarna. Där finns också tioåriga  Jingjings biodlande morföräldrar, vilka dock konstaterar att ökade föroreningar tvingar dem att flytta vidare.

Vi följer de tre familjernas hårda vardag med skral ekonomi genom årstidernas växlingar, ser  hur de sliter för att den yngre generationen ska få det bättre. De som lyckas i skolan, oftast kvinnorna, flyttar till de snabbväxande storstäderna. Männen, som Caos slarver till son, får stanna kvar och ta över gården. Situationen är märkligt välbekant från svenska glesbygdsutredningar under de senaste hundra åren.

Som filmfotograf kan Mikael Kristersson (Ljusår, 2008) förstås inte hålla sig från naturlyriska utsvävningar. Men det är i sammanhanget svårt att inte tolka de vackra bilderna på blommor och bin som annat än en sista glimt av ett snabbt försvinnande paradis. En stilla undergång, inte med en smäll utan med en suck.

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-09-24.