Frankrike 2020. Regi Gabriel Le Bomin. Med: Lambert Wilson, Isabelle Carré, Olivier Gourmet, Catherine Mouchet. Längd: 1.48.
Aggressiv romantiker, styvnackad på gränsen till dumdristig i sin övertygelse om att kunna besegra den överlägsna tyska stridsmaskinen under andra världskriget. Så skulle man kunna karaktärisera general Charles de Gaulle när han klev in i historieböckerna 1940. Som tur är hittade han en likasinnad i Winston Churchill. Det blev stormig hatkärlek vid första ögonkastet.
Filmen De Gaulle är den biografiska legenden som illustrerad klassiker. Historiepolisen kan säkert hitta en och annan detalj att bötfälla. Men så vitt jag kan se prickar den med pedantisk nit och till plumpt överspänd känslomuzak av förloppet, alltifrån hans framgångsrika insatser vid fronten mot Nazityskland i april 1940 fram till det berömda radiotalet i London den 18 juni samma år. Det var då han, i trots mot marskalk Pétains kapitulation, manade till fortsatt motstånd.
Det är med andra ord inget för den som är allergisk mot krigsromantik med många hjärteknipande scener under hotet från framstormande tyska soldater. Här finns inte molekyl av slitningar i äktenskapet. Inte en enda konflikt med tonårsbarnen. Och så har vi minstingen Anne med Downs syndrom som garant för att inte ett öga ska vara torrt när pappa ömt sluter henne i sin trygga famn.
Sällan har parallellen mellan den gode familjefadern och den gode landsfadern strukits under med tjockare streck än här. Inte utan orsak om man får tro hustrun Yvonne, som vid patriarkens död 1970 deklarerade att landet nu blivit änka. Vilket skulle göra henne till ett livslångt vänsterprassel.
Till filmens fördel ska sägas att den trots en blygsam budget gör ett bra jobb med att trolla fram krigets vardag. Lambert Wilson har väl aldrig tillhört glädjeämnena i fransk skådespelarkonst, men som vandrande nationalikon passar han rätt bra. Och han har ju näsa för jobbet, bokstavligen.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-02-18.
