USA 2019. Regi: James Erskine. Med: Billie Holiday, Linda Lipnack Kuehl, Sylvia Syms, Tony Bennett, Myra Luftman. Längd: 1.38. Biopremiär: 2021-04-16. Finns även som digital köp/hyrfilm på olika strömningstjänster från 2021-04-16.
Dokumentären Billie börjar inte med Billie Holiday utan med att berätta att frilansjournalisten Linda Lipnack Kuehl hittades död nedanför sitt hotellrum i Washington DC 1978. Orsak: självmord, enligt polisen. Hennes syster Myra Luftman är dock övertygad om att det var mord. Motivet skulle varit att Kuehls arbete 1971–78 på en biografi om Holiday innehöll känsliga uppgifter om orkesterledaren Count Basie, som sångerskan jobbade för under några år. Ett långskott i mina öron.
James Erskines film bygger till stora delar på de 127 band med intervjuer Kuehl gjorde med alla som hade kontakt med Billie Holiday under hennes karriär. Unikt material, men tyvärr verkar regissören förpliktigad att flika in material om Kuehls liv parallellt med att han berättar Holidays historia. Och det distraherar. För i segregationens tid var det ljusår mellan att vara en vit, kvinnlig journalist och att vara en svart sångerska.
Eller som Jo Jones, trummis i Basies band, utbrister på ett av banden: ”Du har inte en aning om vad vi var med om på den tiden. Vi hade ett helvete. Miss Billie fick aldrig äran att använda ens en toalett på mackarna [under turnéerna i Södern]. Grabbarna kunde åtminstone gå ut i skogen. Du vet inget om saken eftersom du aldrig har behövt underkasta dig sådana saker. Aldrig!”
Andra tycks antingen ljuga om eller blunda för det som hände Holiday. Som Count Basie. Han säger sig inte ha en aning om något problem hon skulle haft under sin tid med honom. Exempelvis att hon tvingades sminka sig mörkare i hyn eftersom hon ansågs för ljus för att smälta in i hans orkester.
Annat är det med klarinettmästaren Artie Shaw och hans bandmedlemmar som alla vittnar om den hatiska och ibland våldsamma rasism som mötte dem på grund av att Holiday turnerade som ensam svart medlem i deras annars helvita jazzband. Hon fick inte sova på samma hotell utan sov ofta i bussen, tvingades gå köksvägen eller åka servicehissen till lokaler de skulle spela på och när de åt ute köpte hon alltid en hamburgare att ha i handväskan utifall det skulle vara långt till nästa restaurang med en avdelning för ”colored”.
Rasism och misogyni följde Holiday genom livet, alltsedan hon växte upp som Eleanora Fagan för att som trettonåring tvingas till prostitution av sin mor. Senare bytte hon namn till Billie Holiday. Billie efter stumfilmsstjärnan Billie Davis. Holiday som en variation på namnet hennes frånvarande far, jazzmusikern Clarence Halliday, bar. Livet kantades av män som misshandlade och svindlade henne på pengar. Hennes blandmissbruk gick från alkohol och marijuana till kokain och heroin. När hon dog 1959 av hjärtsvikt, endast 44 år gammal, var hon en utmärglad skugga av sitt forna jag. Kvar på bankkontot fanns endast 750 dollar.
Men under 1940-talet var hon också en av de mest framgångsrika afrikanamerikanska jazzartisterna med inkomster motsvarande flera miljoner dollar i dagens pengavärde. I New Yorks nattvärld blev hon en känd profil på partyn med olika älskare varje kväll. Hon hade förhållanden med både kända män och kvinnor, som Orson Welles och Talullah Bankhead. Och hon blev med sin säregna röst och frasering – inspirerad av hur Louis Armstrong spelade trumpet – konstnärlig förebild för jazz- och rocksångare av båda könen.
Något som ofta skyms av det sensationalistiska fokuset på Holidays privatliv men som förtjänstfullt lyfts fram i Billie är att hon blev en politisk förgrundsgestalt som banade väg för 1950-talets medborgarrättsrörelse med hitlåten ”Strange Fruit”. Det var en ovanligt rättfram protestsång mot lynchningarna av svarta i Södern som ofta orsakade rabalder på spelningar och som satte henne på FBI:s övervakningsradar – med flera fängelsedomar för narkotikainnehav och ett förlorat tillstånd att uppträda i New York som följd. Förföljelsen knäckte inte bara hennes ekonomi utan också hennes psyke, något som skildras i kommande spelfilmen The United States vs. Billie Holiday.
Billie ger upprättelse åt en sångerska som länge utmålats som viljelöst offer. Filmen porträtterar henne som en jazzartist med konstnärlig, politisk och sexuell integritet, en kvinna som förtjänar sin plats bland feminismens, musikens och medborgarrättskampens stora 1900-talsnamn. Synd därför att filmen ibland strövar iväg på villovägar om en journalist som inte hade något med Billie Holidays livsöde att göra men som möjligen hade förtjänat en egen dokumentär.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-04-16. Längre version för michaeltapper.se.