Tyskland/Nederländerna/Frankrike/Kanada 2020. Regi: Burhan Qurbani. Med: Welket Bungué, Jella Haase, Albrecht Schuch, Joachim Król, Annabelle Mandeng. Åldersgräns: 15 år. Längd: 3.03.
Berlin Alexanderplatz börjar med ett blodbad. Västafrikanske huvudpersonen Francis (Welket Bungué) och hans flickvän Ida (Thola von Hulbert) kämpar för livet på det blodbesudlade, helvetesröda Medelhavet. Morgonen efteråt vaknar han på stranden. Ida har drunknat. Fylld av skuldkänslor svär han på att betala för sina synder genom att bli god.
Men i en ond värld blir godhet till sårbarhet. I Berlin möter Francis sin Mr. Hyde i knarklangaren Reinhold (Albrecht Schuch), en kvinnohatande psykopat som blir hans bästa vän och värsta fiende. Och som personifierar alla hans våldsamma och självdestruktiva impulser. Hans dödslängtan.
Burhan Qurbanis uppdatering av Alfred Döblins romanklassiker från 1929 till nutidens Berlin är en blandad upplevelse. Å ena sidan frigör han berättelsen ur skuggorna från R.W. Fassbinders kritikerälskade men tungfotat teatrala iscensättning från 1980 med en fartfylld thrillerregi som flyttar ut åtminstone delar av handlingen till Berlins gator och torg. I Welket Bungué har han hittat ett ansikte kameran älskar. Bungués nyansrika gestaltning av den fysiskt kraftfulle men mentalt sköre Francis, hemsökt av minnen från livet med Ida i Guinea-Bissau, är filmens stora behållning.
Å andra sidan saknar filmen romanens brutala klasskildring och komplexa berättande, som blandar många röster och perspektiv. De dekadenta nattklubbarna med sina unga lycksökare, förslagna gangstrar och horder av lyckliga horor är alla i stajlad businessklass; inga spår av missbruksproblem eller tröstlösa underklassmiljöer här inte. Den enda som står ut från mängden stereotyper är Annabelle Mandengs nigerianska nattklubbsägare Eva.
Därutöver finns en rad detaljer som skämmer filmen. Mest anmärkningsvärda är skildringarna av kvinnorna som i masochistisk förtjusning står i kö för att förnedras av den misogyne Reinhold. Och Reinholds fysiska lyte – kalkerat på 1800-talets ryggmärgsförtvinade onanist – är en löjeväckande karikatyr som ska skvallra om ett kriminellt psyke. Sådana inslag hade inte ens för 90 år sedan kunnat kallas moderna.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-05-12.