Being the Ricardos – Michael Tapper

USA 2021. Regi, manus: Aaron Sorkin. Med: Nicole Kidman, Javier Bardem, J.K. Simmons, Nina Arianda. Längd: 2.11.

Alla över de sextio vet vem komediennen Lucille Ball (1911–89) är. De flesta kan nog fortfarande härma hennes förskrämda clowngrimas när hon, som vanligt, hamnat i trubbel. Tv-serierna The Lucy Show (1962–68) och föregångaren I Love Lucy (1951–57) erövrade världen till publiksiffror som få tv-produktioner kunnat matcha sedan dess.

På kassaklirret byggde hon och maken, orkesterledaren Desi Arnaz, sitt gemensamma produktionsbolag Desilu till en tv-jätte. År 1957 köpte man konkursboet efter Hollywoodbolaget RKO, där Ball tidigare slavat i otaliga b-filmer. Under 1960-talet fortsatte hon efter att ha skilt sig och köpt ut Arnaz att tälja guld med succéserier som Star Trek (1966–69) och Mission: Impossible (1966–73) innan hon 1967 sålde bolaget till Paramount.

Både som kvinnlig clown och som framgångsrik affärskvinna på toppen av underhållningsbranschens manliga köttberg var Ball en banbrytare. Och kontrasten mellan hennes två Lucy var slående.

Framför kameran spelade hon den knäppa medelamerikanskan Lucy med gummiansikte och perfekt komisk timing i katastroferna hon ställer till med. Idag kan man jämföra hennes framtoning och farsartade eskapader med Jim Carreys mest kända filmroller eller varför inte med Maria Lundquists titelroll i tv-serien Sally (1999–2000). Bakom kulisserna var Lucy en skalpellskärpt kontrollfreak som nagelfor minsta detaljer inför veckans inspelning framför publik. Slående likt hur flera andra stora komiker, som Charlie Chaplin och Jacques Tati, jobbade.

Clownen Lucy är Aaron Sorkin (THE TRIAL OF THE CHICAGO 7) inte intresserad av, och det gör Being the Ricardos rumphuggen med tanke på vilken stilbildare hon varit i komedigenren. Han har i stället intresserat sig för en vecka av skandaler som 1953 hotade att kväva Desilu i sin linda.

Det började med att den ökände radioprataren Walter Winchell hängde ut Lucy (Nicole Kidman) som kommunistsympatisör. Sedan trumpetade löpet på en skvallertidning om att Arnaz (Javier Bardem) skulle varit otrogen; bilden var visserligen fel, men påståendet var rätt. Ovanpå det slänger Sorkin in en händelse som egentligen vållade huvudbry för showen året dessförinnan: Lucy var gravid, något som var absolut tabu att visa i ett familjeprogram eftersom ”det skulle väcka tanken om hur hon blev gravid”, som en av sponsorn Philip Morris moralpolitruker uttrycker det.

Tv-showen var nu hotad, hennes äktenskap knakade i fogarna och mediedreven fick gamla och nya surdegar i bolaget att jäsa. Men Sorkin nöjer sig inte med det utan vill också berätta valda episoder om hur kåtblixten inte bara slog ner när Lucy träffade Desi tio år tidigare utan hur den svetsade dem samman till det ständigt hånglande och grälande och hångelgrälande paret Desilu. Ambitiöst men splittrat, och vad värre är: tamt.

Fars är inte Sorkins gren och definitivt inte Kidmans heller. Bardem har talangen, men förutom några inspirerade ögonblick av satir över tidens latinostereotyper får han inte många tillfällen att briljera.

Sorkin kör istället sina sedvanliga säkra kort med sarkastiska vitsighetsdueller Vita Huset-style. Och nog för att Ball var slängd i käften, dessutom stursk nog att bita huvudet av de flesta, inklusive storbolagsdirektörerna som finansierade hennes show. Men samtidigt tappar filmen helt bort Lucys komiska särart, den fysiska slapstick som gjorde henne till ett världsnamn.

Vid ett tillfälle kämpar Kidman för att härma förebilden i en klassisk scen, då Lucy ska trampa vin på en italiensk bondgård. Originalet finns på nätet. Se och jämför, så förstår ni vad jag menar. Kidman har varken Balls tajming, kroppsspråk, tefatsstora ögon eller enormt tänjbara clownmun. Missmatchen är total.

Det påminner om HasseåTage-sketchen på Kiviks Marknad, den om ormtjusaren som saknar ormar och bara kan berätta om dem. Motsvarande saknas i Being the Ricardos: Lucille Ball.