USA 2020. Regi: Ryan White. Med: Siti Aisyah, Doan Thi Huong, Anna Fifield, Hadi Azmi. Längd: 1.44.
Den 13 februari 2017 mördades den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-uns halvbror Kim Jong-nam på Kuala Lumpurs flygplats. Några dagar senare häktades två unga kvinnor, vietnamesiska Doan Thi Huong och indonesiska Siti Aisyah, för mordet. De hade fångats på övervakningssystemet när de smetade in Kims ansikte med en oljig vätska, och deras kläder bar rester av samma snabbverkande nervgift, VX (”Venomous Agent X”), som man hittat vid obduktionen av Kims kropp.
VX förbjöds 1997 genom en FN-konvention om mot kemiska vapen. Endast ett land vägrade att skriva under: Nordkorea. Följaktligen misstänktes kvinnorna vara landets agenter, och snart utökades listan över misstänkta med åtta nordkoreaner som kunde knytas till mordet.
Malaysias avtal om visabefriade resor med Nordkorea innebar dock att fyra av nordkoreanerna redan timmar efter mordet kunnat återvända hem. De fyra andra avfördes från mordutredningen efter en diplomatisk konflikt mellan länderna. Kvar i häktet fanns de två unga kvinnorna, som hotades av dödsstraff om de fälldes i rättegången.
Till sitt försvar hade de en berättelse om hur de på var sitt håll rekryterats till en tv-skämtshow för att spela folk spratt inför smygfilmande kameror. Långsökt, för att inte säga knasigt, tyckte domaren, åklagaren, medierna som bevakade rättegången och till en början även kvinnornas egna försvarsadvokater. Men egentligen var det omvärldens skepticism som var knasig med tanke på spionvärldens långa historia av bisarra avrättningsmetoder.
Sovjetiska KGB:s mord 1978 i London på bulgariske dissidenten Georgi Markov med hjälp av ett giftinjicerande paraply. Eller CIA:s många mordförsök på Fidel Castro bland annat genom tuberkulosbaciller i hans dykardräkt och botulinumförgiftade cigarrer. Det är bara några axplock, till vilka man kan lägga Nordkoreas många mord och mordförsök på dissidenter med hjälp vapen som giftpilskjutande pennor.
Ryan Whites dokumentär Assassins är ett skolexempel på grävande reportage. Genom intervjuer, bilddokumentation och övervakningsfilmer rullar han upp berättelsen om två slit-och-slängbrickor i en cynisk mordkomplott. Till sin hjälp har han två formidabla journalister: nyzeeländska Anna Fifield och malaysiska frilansreportern Hadi Azmi.
Efter en karriär som chef för Washington Posts Östasien-bevakning och publicerade Fifield 2019 en uppmärksammad bok om Kim Jong-uns maktövertagande. Hennes dokumentation av diktatorn som en skrupelfri, slug och internationellt framgångsrik maktspelare är en ögonöppnare för alla de som avskrivit honom som en enfaldig marionettdocka i händerna på den nordkoreanska militärledningen. Förutom att teckna en bakgrund till Kim Jong-nams fall och landsflykt 2012, ger hon också viktiga pusselbitar till varför man valde att mörda honom först fem år senare i Malaysia.
Azmi är imponerande frispråkig för att arbeta i ett auktoritärt land med inskränkt pressfrihet. Han har dessutom ett upparbetat nätverk av källor bakom maktens kulisser som gör honom ovärderlig i en film som den här. För åtalet mot prostituerade Siti Aisyah och skådespelardrömmande Doan Thi Huong var inget annat en skådeprocess mot två fattiga och maktlösa syndabockar vars liv ansågs försumbara.
Hade det inte varit för Azmis reportage och advokatbyråernas engagemang i fallen skulle kvinnorna vara avrättade och fallet bortglömt vid det här laget.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-01-08.