Apples – Michael Tapper

Grekland/Polen/Australien/Slovenien 2020. Regi: Christos Nikou. Med: Aris Servetalis, Sofia Georgovassili, Anna Kalaitzidou, Argyris Bakirtzis. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.31.

Minnesförlust är ett beprövat tema på film, i romantiska komedier (Overboard, 50 First Dates), i thrillrar (Bourne-filmerna) och science fiction (ROBOCOP, TOTAL RECALL). I dramer har det oftast reserverats för skildringar av Alzheimers sjukdom (Iris, The Father). Som lärjunge och tidigare regiassistent till mentorn Yorgos Lanthimos, tar Christos Nikou inte oväntat amnesi som utgångspunkt för en absurdistisk skildring av alienation och identitetslöshet i långfilmsdebuten Apples.

Filmen är inspelad i det gamla fyrkantiga bildformatet 1.33:1. Det liknar både polaroidbilderna Aris knäpper och filmerna från det 1960/70-tal han möjligen hamnat i att döma av hitparaden på ljudbandet med låtar som ”Scarborough Fair” och ”Let’s Twist Again”. Retrodesignen understryks av att polske filmfotografen Bartosz Swiniarski, likt Michael Chapman i TAXI DRIVER, använder ett grunt fokus som gör alla bakgrunder suddiga, ibland till abstrakta konstverk av flytande ljussilhuetter i storstadsnatten.

Stilgreppet framhäver huvudpersonen Aris (Aris Servetalis) isolering och oförmåga att se verkligheten. Han presenteras som en deprimerad medelålders man i en abstrakt storstad innan den digitala revolutionen. Världen har drabbats av en epidemisk amnesi, och en kväll vaknar även Aris upp i en buss utan att komma ihåg något av sitt tidigare liv.

På sjukhuset blir han patient 14842, som några läkare ska försöka rehabilitera genom att låta honom växa upp på nytt. Till sin hjälp får han instruktioner på kassettband och en polaroidkamera för att dokumentera sina terapeutiska aktiviteter, bland annat bildårekörningar och knapplösa fylleknull på nattklubbsdass. Kul på papperet, men scenerna har varken energin, tajmingen eller snitsen för att locka till skratt. Alla går de i samma malande håglösa tempo, utan poänger, och sömngångaren Ari visar bara ett fåtal tecken på överhuvudtaget ha något inre liv.

Apples skulle kunna vara en hyllning till eller en parodi på Lanthimos deadpan-stil. Fast snällare, uddlösare. Med snudd på obefintlig dramatisk kurva och en samling bleka rollporträtt. Oavsett vilket skriker den efter att Nikou, liksom Aris, måste hitta sin egen identitet, sina egna idéer, och allra helst starkare berättelser om han ska få något självständigt konstnärligt liv att tala om.