USA 2019. Regi: Trey Edward Shults. Med: Kelvin Harrison Jr, Taylor Russell, Alexa Demie, Lucas Hedges, Renée Elise Goldsberry, Sterling K. Brown. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.16.
Waves är en av flera stötande försummelser i slutnomineringen till årets Oscarsgala. Texanske regissören-manusförfattaren Trey Edward Shults har i denna sin tredje långfilm hämtat lärospån från bland andra Martin Scorsese, Gaspar Noé och tidigare arbetsgivaren Terrence Malick. Men formspråket är helt och hållet hans eget.
Handlingen utspelas våren-sommaren 2018 i sydöstra Florida och har ett dödsfall som livsomvälvande mittpunkt i en tudelad berättelse om afrikanamerikanska tonåringen Tyler (Kelvin Harrison Jr) och hans lillasyster Emily (Taylor Russell). Handlingen gestaltas med en rå, expressionistisk kraft passande för det känslomässiga kaos som tillhör åldern och den förödande händelse som för alltid förändrar deras liv. Filmen går från ljus till mörker till ljus igen utan att förfalla till lättköpt lycka, sliskig sentimentalitet eller banal cynism.
Första halvan skildrar Tyler, high school-lagets bäste brottare tills en allvarlig skada sätter stopp för hans karriär och möjligheten att finansiera framtida universitetsstudier på idrottsstipendium. Samtidigt går förhållandet till flickvännen Alexis (Alexa Demie) i kras. Tyler spär på med sprit och knark till läkemedelsmissbruket han länge dolt skadan med och sjunker ner i depressionens mörker.
Bildspråket är vildsint, med roterande panoreringar, skakig handkamera, tvära klipp och snabba åkningar. Det ackompanjeras av ett ofta subjektivt ljud och av ett musikspår som skiftar mellan meditativ ambient och brutalbaskompad hiphop. Det är som om filmen är en seismograf för Tylers våldsamma känslosvängningar. Till och med bildformatet förändras med att hans framtidsutsikter krymper, från vidfilmsformatet 2.35:1 ner till 1.85:1 och slutligen till klaustrofobiska 1.33:1.
Andra halvan skildrar efterspelet den ödesdigra händelsen. Lillasyster Emily (Taylor Russel) har gått in i den stora ensamheten, stängt av alla sociala kontakter på nätet och i skolan. Kontrasten till den första delen är slående.
Musiken är lågmäld. Kamerarörelserna är lugnare, mjukare, och ibland står kameran helt stilla. Tvärtemot de intimt närgångna bilderna på Tyler betraktar vi den chockskadade Emily på respektfullt avstånd, som om vi inte vill tränga oss på. Men så stöter hon ihop med Tylers vita brottarkompis Luke (Lucas Hedges) och allt förändras med deras trevande kärlekshistoria.
Livet börjar på nytt. Perspektivet vidgas i steg till fullt vidfilmsformat. Kameran vaknar upp. När Emily och Lucas sjunger tillsammans under en bilresa roterar vi åter runt som i en glädjejublande karusell. Bilderna är inte lika sjövilda som i sällskap med Tyler. Syskonen har olika temperament, och det speglas i filmens alla stilmedel.
En audiovisuell symfoni räcker förstås inte för att göra ett gripande drama, men Shults berättarteknik arbetar i finstämd harmoni med de känsliga skådespelarprestationerna. Förutom ungdomarna som står i handlingens centrum gör scen- och tv-veteranerna Renée Elise Goldsberry och Sterling K. Brown mycket av birollerna som föräldrarna Catherine och Ronald. Två representanter för den svarta medelklass som lever under pressen av att vara många gånger bättre än sina vita kollegor för att överhuvudtaget räknas som dugliga.
Jag har några reservationer, bland annat att det finns ett stråk av visdomsord virkade på bonader i några av Ronalds monologer och en tendens till att mot slutet skriva budskapet på näsan i Emilys försonande sms-meddelande till Catherine. Men det är randanmärkningar om en film av ett framtidslöfte inom amerikansk film att hålla ögonen på.
Waves får ingen Oscar. Trey Edward Shults film lever i stället vidare på sina egna meriter, liksom många tidigare klassiker. Ett bevis för hur en fantasifull regissör kan trolla med en begåvad skådespelarensemble och en filmkonstnärlig verktygslåda.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-02-07.