Vivarium – Michael Tapper

Irland/Danmark/Belgien 2019. Regi: Lorcan Finnegan. Med: Imogen Poots, Jesse Eisenberg, Jonathan Aris, Senan Jennings, Eanna Hardwicke. Längd: 1.37. Tillgänglig på NonStop Entertainment.

Filmtiteln betyder ”livsplats” och betecknar artificiella miljöer för djur och växter som akvarium, och herbarium. Men vad skulle man kalla en sådan miljö för människor? ”Villaförort”, att döma av irländske filmmakarduon Lorcan Finnegan (regi) och Garret Shanleys (manus) science fiction-skräckfilm Vivarium.

Inspirationen är hämtad från Irlands många spökförorter i spåren av bostadmarknadskraschen efter finanshaveriet 2008. I den rungande tysta tillvaro som sänkt sig över stad och land i coronapandemins spår får filmen förstås en ny och närmast profetisk symbolik. Här finns ett par som först drivs till vansinne av många månaders klaustrofobiskt hemmasittande med varandra och ett klängigt, själlöst barn som blir alltmer skräckinjagande. Sedan drabbas en av dem av en svår sjukdom.

Men låt oss ta det från början, strax efter förtexternas ont förebådande naturfilm om en gökunge som tar kål på sina styvsyskon i ett fågelbo. Lågstadieläraren Gemma (Imogen Poots) och trädgårdsarkitekten Tom (Jesse Eisenberg) är ett ungt par på jakt efter drömhemmet. Mer av konflikträdsla maskerad till artighet än av entusiasm följer de med småläskige mäklaren Martin (Jonathan Aris) till nya villaområdet Yonder (”på andra sidan”). ”Quality family homes. Forever”. står det på reklamskylten vid infarten till denna hyperkonformistiska mardröm passande för en målning av René Magritte.

Plötsligt försvinner Martin under husesynen och lämnar dem fångade i en folktom och tyst labyrint av identiska villor på identiska gator under en blå himmel med identiska moln. Och kanske värst av allt för dagens ständig uppkopplade publik: det finns ingen mobilsignal. Vivarium är för Generation Z vad THE TRUMAN SHOW (1998) var för Twilight Zone-generationerna: den ultimata paranoiasåpan. Den som sett Black Mirror (2011– ) kommer att känna sig hemma i filmens långsamma crescendo från krypande obehag till full skräckkakofoni.

Filmen är i allt väsentligt en duett för Poots och Eisenberg, vilka även står som filmens producenter. De har ett ovanligt förhållande som snarare påminner om ett flera decennier gammalt äktenskap. Relationen är väl innött, liksom hela vardagspaketet av gnabbande om småsaker och den ömsesidiga känslan av att överraskningarnas tid i såväl livet som samlivet är över. Egentligen är de som klippta och skurna för Yonder, särskilt som deras nostalgi för musik från punkens sjuttiotal skvallrar om att ungdomsupproret gått dem förbi för att förpackas till en trivial konsumtionsvara bland andra.

Deras snabbväxande baby (Senan Jennings som barn, Eanna Hardwicke som vuxen) dimper bokstavligen ner som ett paket från posten. Redan som liten ser den namnlöse pojken ut som den välkammade kontorsslaven från helvetet. Snart utvecklas han till en ekokammare av Gemma och Toms alla tomma floskler och tillgjorda manér, som han imiterar med ironivolymen på elva.

Den briljanta scenografin och de helgjutna skådespelarinsatserna kunde gjort Vivarium till ett minnesvärt entimmesavsnitt i någon skräckserie. Det saggiga mittpartiet tänjer emellertid ut handlingen en dryg halvtimme över bristningsgränsen. När XTC:s punkpopklassiker ”Complicated Game” sätter punkt för berättelsen känns det inte som om filmen förmår att leva upp till kraften i låtens isande ångestvrål.