Tjeckien/Slovakien/Ukraina 2019. Nabarvené ptáče. Regi: Václav Marhoul. Med: Petr Kotlár, Nina Sunevic, Stellan Skarsgård, Udo Kier, Harvey Keitel, Julian Sands, Jitka Cvancarová. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.49.
En pojke med en hermelin i famnen flyr från ett gäng jämnåriga genom en skog. Han bli upphunnen, fälld till marken och misshandlad. Gänget häller bensin och tänder eld på djuret, som dör skrikande av plågor inför hans ögon.
Det är bara det första av många brutala övergrepp som filmens namnlösa och stumma huvudperson antingen själv genomlider eller tvingas bevittna under sina vandringar på andra världskrigets östfront, i skottlinjen mellan tyska nazitrupper, ridande kosacker och den sovjetiska Röda Armén. Sett till det ålderdomliga jordbruk och skrockfulla vanföreställningar som dröjt sig kvar här kunde handlingen lika gärna ha utspelats under trettioåriga kriget eller Napoleonkrigen. Flygplan och pansarvagnar ter sig som science fiction.
The Painted Bird bygger på Jerzy Kosińskis självbiografiska roman Den målade fågeln (1965), kontroversiell för sina närgångna våldsskildringar men också för anklagelserna om att till stora delar vara påhittad. Kanske är den en blandning av egna minnen och berättelser han hört från andra. Hur som helst bjuder den på en skräckupplevelse man aldrig glömmer, särskilt inte om man, som jag, sträckläste den i tidiga tonåren.
Regissören och manusförfattaren Václav Marhoul har valt att spela in filmen på 35 mm, i svartvitt och CinemaScope. Filmmusiken dröjer till eftertexterna och dialogen är sparsmakad. Klippningen löper med några undantag på i lugnt tempo. Kamerarörelserna är mjuka och diskreta. Våldet och övergreppen skildras mestadels utanför åskådarens synvinkel eller utanför bild. Ljudet blir det som manar fram våra föreställningar om det fruktansvärda som utspelas.
En del kritiker har dragit paralleller till Elim Klimovs krigsskildring sedd genom en pojkes ögon i Gå och se (Idi i smotri, 1985) eftersom vår huvudperson så småningom tas om hand av en sovjetisk officer spelad av Aleksej Kravtjenko, huvudpersonen i Klimovs film. Men trots de yttre likheterna är Gå och se något helt annat med sitt engagerade färgfoto och sina expressiva skådespelarprestationer.
I The Painted Bird uppstår det i stället en kontrast mellan berättelsens och berättarteknikens temperament. Både pojken och kameran iakttar grymheterna med ett kallt öga, stumt och amoraliskt. Hans namnlöshet understryker den distanserade blicken, och det är först i slutbilderna han bestämmer sig för att återta sitt namn, sin identitet och kanske också sina djupt förborgade känslor.
Intrycket förstärks av ensemblespelet i stort, som trots rollbesättningen med kända namn som Udo Kier, Harvey Keitel och Stellan Skarsgård inte för en sekund blir till en catwalk av primadonnor. Ingen av stjärnorna får något ”Oscar moment” av stark känslorörelse med litterärt slipad monolog av moraliska djupsinnigheter. Alla utom en judisk man som spottar på en tysk stövel innan han skjuts ihjäl förblir lika opportunistiskt grå som leran huvudpersonen trampar sig fram genom i nästan tre timmar.
The Painted Bird är alltså inget för den som önskar pekpinnar till krigsförbrytelserna just eftersom den fångar bokens ton med perfekt gehör. Och det inspirerade valet av att ha dialogen på interslaviska – en slavisk esperanto – understryker att kriget inte har någon nationalitet, inga gränser. Kriget skonar ingen, ödelägger allt. Och alla.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-09-04.
