Tyskland/Frankrike 2019. Das Vorspiel. Regi: Ina Weisse. Med: Nina Hoss, Simon Abkarian, Ilja Monti, Jens Albinus. Längd: 1.30. Åldersgräns: 15 år.
Den tyska originaltiteln är en double entendre, det vill säga har en sexuell bibetydelse. Å ena sidan kan ”vorspiel” betyda preludium eller inledning, å andra sidan ett sexuellt förspel. Oavsett vilket lämnar filmen mig tämligen sval.
I allt väsentligt är den en sömnig lätt-version av Michael Hanekes Pianisten (La pianiste, 2001), efter Elfride Jelineks roman. I stället för Isabelle Huppert som porrfascinerad och masochistisk pianist med stagnerad karriär i Wien ser vi Nina Hoss som en neurotisk violinist med familj och en älskare (danske Jens Albinus) i okänd tysk stad. Också Annas karriär har gått i stå. Hon sätter därför sina förhoppningar till den känslige men lovande Alexander (Ilja Monti) som blir hennes elev på Konservatoriet.
Det finns ingen berättelse eller personlig utveckling att tala om i filmen. Snarare bevittnar vi ett fruset livstillstånd av ångestfylld tristess och bitterhet. Välspelat men tråkigt gestaltat av ett fantasilöst manus och ett anonymt regiarbete.
Endast en scen tar ett halvhjärtat humoristiskt grepp på Annas medelålderskris. Hon möter där sin franske make Philippe (Simon Abkarian) på en restaurang men kan inte bestämma sig för var de ska sitta, vilket gör att de flyttar runt några gånger. Därefter upprepas den tvångsmässiga proceduren då hon ska välja från menyn. När hon efter många kval bestämt sig blir hon omedelbart missnöjd. Uppgivet byter Philippe tallrik med henne.
Liksom i Pianisten skildrar filmen hur föraktet för svaghet går i arv mellan generationerna för att döda självkänslan och livslusten. ”Mamma ser sin sjukdom som tecken på bristande disciplin”, säger den småelake fadern under Annas besök i föräldrahemmet. Det ska vi förstå är facit till Annas sjukliga pedanteri och sonen Jonas (Serafin Mischiev) sadistiska nycker.
Philippe är motsatsen till fadern. Han försöker dämpa Annas värsta avarter av självförakt och disciplinkrav på Jonas. För att understryka sin mer anspråkslösa livsfilosofi spelar han ett klassiskt stycke där han påpekar att just bristen på perfektion och mognad gör musiken levande. Om hon tar visdomsorden till sig får vi förstås aldrig reda på.
The Audition är en i alla bemärkelser blek film. På sin höjd njutbar för sitt musikspår.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-09-11.