Tesla – Michael Tapper

USA 2020. Regi: Michael Almereyda. Med: Ethan Hawke, Kyle MacLachlan, Eve Hewson, Jim Gaffigan. Längd: 1.42. Finns som digital köp- och hyrfilm på olika plattformar.

Nikola Tesla (1856–1943) är ett av världshistoriens stora genier, idag mest känd för växelströmstekniken som revolutionerade energidistributionen. Han hade dock en större dröm omöjlig att finansiera i kapitalismens USA eftersom han ville göra den gratis tillgänglig för alla: ett världsomspännande nätverk för trådlös överföring av energi och information.

Elaka rykten underblåsta av Edison, vars likströmsteknik Tesla förpassade till soptippen, gjorde honom till sinnebilden av en galen vetenskapsman – illasinnad och mentalt störd. Nidbilden fördes vidare i film och tecknade serier, där Teslas prototyper till supervapen som syftade till att avsluta alla krig istället blev verktyg för skurkar med sikte på världsherravälde. Även senare porträtt tecknar honom med skräckblandad fascination, se Christopher Nolans The Prestige (2006).

Michael Almereydas Tesla är, liksom Alfonso Gomez-Rejons The Current War (2017), inte mycket bättre när den framställer honom som en tråkmåns. Man låter honom utbrista ”min hjärna brinner” och tala om hur han övermannas av så många idéer att han inte har tid nog att sätta dem alla på pränt. Ändå anstränger man sig inte för att göra hans stormande tankevärld rättvisa.

I stället stannar han vid en asketisk och introvert gåta, något vänkretsen av kulturpersonligheter som Mark Twain skulle protestera mot. Om vi hade sett röken av dem, vill säga. I Tesla reduceras Tesla, spelad av en porträttlikt skinntorr Ethan Hawke, till en introvert enstöring med enbart bankmagnaten J.P. Morgans dotter Anne (Eve Hewson) som platoniskt sällskap.

Till Almereydas försvar ska sägas att han prövar en del roliga grepp för att knyta Tesla till vår samtid när datorer, nätsökningar och mobiltelefoner används i berättandet. Rockmusik dånar när teaterdivan Sarah Bernhardt (Rebecca Dayan) försöker förföra honom. Och mot slutet tackar Tesla för sig med att framföra Tears for Fears åttiotalshit ”Everybody Wants to Rule the World”.

Däremellan är det emellertid som att sitta framför ett bildband i mellanstadiet. Medan Anne Morgans berättarröst högläser ur Wikipedia agerar rollgalleriet framför bakprojicerade filmer och teaterkulisser. Det är inte bara påvert, utan förargelseväckande tråkigt med tanke på vilka konstnärliga möjligheter filmen har för att gestalta Nikola Tesla gnistrande inre värld.