Terapi i Tunisien – Michael Tapper

Frankrike/Tunisien 2019. Un divan à Tunis. Regi, manus: Manele Labidi. Med: Golshifteh Farahani, Majd Mastoura, Aicha Ben Miled, Feriel Chamari. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.28.

Tunisiska regissören Manele Labidis långfilmsdebut är en psykoanalytisk komedi om själstillståndet i hemlandet. Förutsättningarna för en intressant studie saknas knappast med tanke på att det var i Tunis den arabiska våren en gång började. Dessutom har regissören symboliskt nog ett efternamn som i en freudiansk felsägning kan bli till ”libido”. Men filmen har dessvärre inte den bubblande energi, det vassa politiskt bett eller den djärva fantasi som krävs för en lyckad psykokomedi.

Selma (Golshifteh Farahani) är en psykolog på dryga 30. Hon har bott i Paris sedan tioårsåldern men får en impuls att flytta tillbaka till Tunis för att öppna mottagning. Besynnerligt nog i en film om psykoanalys får vi inte reda på mycket om Selmas bakgrund eller motiv annat än att hon tyckte Paris redan var överbefolkat av terapeuter medan Tunis får henne att må bra. Inte några intresseväckande penndrag till en personstudie direkt.

Redan första dagen ringlar en lång kö av grällt tecknade neurotiker, exempelvis: en mamma med en oidipalt klängande jättebaby till son i tjugoårsåldern, en hårfrisörska som vill kräkas bara hon tänker på sin mor och en transsexuell fyrtioårig bagare som fantiserar om att kyssa arabiska diktatorer. Sistnämnda queerkarikatyr återkommer i flera plumpa inslag bland annat när han iförd illasittande baddräkt och en sminkning hämtad ur en kosmetikers mardröm vållar upplopp i en dambastu. Inslaget ser ut att vara kalkerat på den snart femtio år gamla svenska lumparfarsen 47:an Löken blåser på (1973).

Terapi i Tunisien lockar som bäst till småputtrig trivsamhet men har alltså även gott om inslag som väcker generad förundran. Menar regissören verkligen allvar med att sin bild av Tunisien som den korkade lantiskusinen till Frankrike? Statsapparaten och politikerna kanske. Men också invånarna?

Filmen räddas delvis av Farahanis närvaro och oförställda charm samt en rad småroliga episoder från den korrumperade tunisiska byråkratin. Scenerna ger en fingervisning om varför gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi brände sig själv i december 2010 som protest mot godtyckliga myndighetsövergrepp och utlöste den revolution som sedan spred sig över Mellanöstern. Här hade filmen kunnat vässat den komiska eggen genom att ge storyn en Kafka-inspirerad skruvning.