USA 2020. Soul. Regi: Pete Docter, Kemp Powers. Röster i originalversionen: Jamie Foxx, Tina Fey, Graham Norton. Svenska röster: John Alexander Eriksson, Emma Molin, John Lundvik. Längd: 1.40. Premiär på Disney+: 2020-12-25.
Årets animerade julklapp handlar inte om julen utan om den gåva vi alla får varje dag, det vill säga – trumvirvel – livet självt. Ok, ni har i Liftarens väg till galaxen (The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy, 1979; FILMEN 2005) lärt er att svaret på livets mening och universums gåta är 42. Men Pixar-filmen ger er en ledtråd till ekvationen bakom existensens facit.
Joe (Jamie Foxx / John Alexander Eriksson) är en musiklärare i medelåldern som inte kan släppa drömmen om att slå igenom som jazzmusiker. Just som han får han får sin stora chans i en spelning med New Yorks hetaste jazzband råkar han ut för en olycka så att själen hamnar i… ja var då? Paradiset? De elyseiska fälten? Davy Jones locker? Limbo?
Nej, Joe hamnar på kick-off-käcka Du-seminariet i Det Stora Före, där polypliknande ofödda själar får sin livsgnista innan de svävar ner mot en kropp på jorden. Han utses till mentor för livsskygga själ 22 (Tina Fey / Emma Molin), som i tusentals år lyckats undvika att bli född genom att knäcka tidigare mentorer som Kopernikus, Carl Jung och Muhammed Ali. Nu stämplar Joe in på det otacksamma jobbet i hopp om att få livet tillbaka innan spelningen.
Själen plockar filmhistoriska russin från så olika källor som Frank Capra, Linus på linjen, 1980-talets kroppsbytarfilmer (Vice Versa, 1988, med flera) och garnerar med rulltrappan till den stora byråkratin i himlen ur Powell & Pressburgers underbara Störst är kärleken (A Matter of Life and Death, 1946). Ändå är filmen till 100 procent Pixar i Pete Docters (INSIDAN UT, 2015) sprudlande fantasifulla regi. Han lyckas jonglera existentiella frågor med sådan självklarhet att både barn och vuxna hänger med – och har kul hela vägen fram till 42.
Bland annat får vi en psykedelisk rapport från den bortomvärldsliga Zonen, dit man kommer då livskänslan försätter en i översinnlig trans. När man blir ett med musiken man spelar eller lyssnar till, löser ett vetenskapligt problem i en fyrverkeriliknande aha-upplevelse eller får det där gudomliga flytet i en idrottstävling. Skulle det gå snett just i det ögonblicket är det för att avundsjuka 22 just då skjuter prick på våra lyckorusiga själar. Bara så ni vet.
Sedan finns det vilsna människor som Joe. Som närmast tvångsmässigt fixerar sig vid en enda sak så att livet i övrigt – kärlek, vänner, familj, att njuta av en solig dag – går dem helt förbi. Det är inte lika illa som för dem som helt förlorat sina själar i själlösa arbeten. Vi ser prov på det i en börsmäklare, vars hjärna går på tomgång framför en vägg av datorskärmar i sekundjakten på nästa klipp, och nästa, och nästa.
Men också Joe har satt livet på paus i väntan på det där förlösande ögonblicket som kanske aldrig kommer. På så sätt förenas hans väg till den spontana livskänslan med skräcken för att överhuvudtaget leva hos 22. Den senares truliga tonårsattityd gör hen till en träffande metafor för vår tids epidemi av skärmknarkande hemmasittare som hellre vistas i artificiella spelvärldar än öppnar dörren ut till den oförutsägbara verkligheten.
Pulsen i en film om en jazzmusiker är förstås musiken. Jazzbandets låtar och Joes pianoimprovisationer med ekon av Keith Jarrett har komponerats av Jon Batiste. Som kontrast ackompanjeras Det Stora Före av Brian Eno-liknande ambientmusik signerad Nine Inch Nails-duon Trent Reznor och Atticus Ross.
Tillsammans med Docters underfundiga berättelse och Pixars animation av högsta klass uppstår ett ljuvt samspel. Soul är en historia med tematiska likheter till Frank Capras älskade julfilm Livet är underbart (It’s a Wonderful Life, 1946) och har alla förutsättningar för att bli ett lyckopiller av samma klassikermärke.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-12-25.
