Frankrike/Tyskland/Vatikanstaten/Italien/Schweiz 2018. Regi: Wim Wenders. Med: Jorge Mario Bergoglio alias påve Franciskus. Längd: 1.36. Premiär på Netflix: 2020-05-18. Finns även att köpa/hyra på VOD.
Wim Wenders är förälskad, och det är inte svårt att förstå varför. Påve Franciskus är, till skillnad från sin katastrofala föregångare Benedictus XVI, en älskvärd gubbe med hjärtat på rätta stället och hjärnan i vaken synk med globala ödesfrågor som miljökatastrofen och de ökande klasskillnaderna. Han är den förste påven i historien som tagit ämbetsnamnet från den helige Franciskus, vars fattigdomsideal redan från början kom på kollissionskurs med en rik kyrka på härskarklassens sida.
Som titeln anger är hans patos äkta. Vi ser honom inte bara träffa världens politiska ledare, flera av dem med både hjärta och hjärna av sten. Mest tid, om man får tro filmen, lägger han på personliga möten de fattigaste och mest bespottade runt om i världen. I gudstjänster på fängelser påminner han fångarna om att det första helgonet faktiskt var en brottsling – mannen som hängde på korset intill Jesus – för att sedan tvätta och kyssa deras fötter efter förebild i Nya testamentet.
Hans handlingar är en hisnande kontrast till samtidens comeback för högextremismens misantropiska hatbudskap från historiens latrin till den politiska mittfåran. Franciskus understryker sitt socialpolitiska budskap med filosofiskt eftertänksamma ord om allt från vikten av att leka med sina barn till att bekämpa dödssynder som girighet och likgiltighet. Men liksom i alla idolporträtt finns det något som skaver: oförmågan eller oviljan att ställa kritiska frågor.
Stannar påven vid att enbart göra symbolhandlingar av sina hjärtefrågor eller är han beredd till aktivt motstånd? Hur ställer han sig egentligen i abortfrågan, som i flera katolska länder återgått till stränga förbud? Till homosexuellas rättigheter? Hur har han konkret arbetat med pedofilskandalen i kyrkan? Och vad sjutton menar han med att likställa feminismens jämlikhetskamp med brutal machokultur, som han faktiskt gör i ett inslag?
Till denna irriterande undfallenhet lägger Wenders en serie scener ur den helige Franciskus liv som bäst kan beskrivas som ett animerat bildband från söndagsskolan. Det saknas inte bra filmer att plocka klipp från, som Roberto Rossellinis Franciskus, Guds gycklare (Francesco, giullare di Dio, 1950), men regissören insisterar på att påminna oss om sina konstnärliga tillkortakommanden. Det som börjar inspirerande blir efterhand en alltmer frustrerande upplevelse.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-05-18.