Official Secrets – Michael Tapper

Storbritannien/USA/Schweiz/Kina 2019. Regi: Gavin Hood. Med: Keira Knightley, Matt Smith, Ralph Fiennes, Rhys Ifans. Längd: 1.52.

”Jag arbetar för det brittiska folket. Jag sysslar inte med underrättelseverksamhet så att regeringen kan ljuga för det brittiska folket.” Så löd underrättelsemedarbetaren Katherine Guns skäl till att hon i februari 2003 läckte ett hemligt dokument till pressen.

Dokumentet var ett PM från amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA till brittiska motsvarigheten GCHQ, där hon arbetade som översättare. Det gällde ett samarbete för att pressa de sex temporära medlemmarna i Förenta Nationernas säkerhetsråd – Bulgarien, Angola, Chile, Kamerun, Pakistan och Guinea – att rösta ja till en invasion av Irak under USA:s ledning. Som FN:s vapeninspektioner under Hans Blix slog fast fanns det inga som helst bevis för att Saddam Husseins regim gömde några massförstörelsevapen, samarbetade med al-Qaida eller hotade västvärlden. Och den officiella lögnen från USA:s och Storbritanniens regeringar fick Guns rättskänsla att resa ragg.

Official Secrets, baserad på Marcia och Thomas Mitchells bok The Spy Who Tried to Stop a War (2008), sällar sig till raden av dramadokumentära varningar för totalitära tendenser i demokratiska system, från Alla Presidentens Män (All the President’s Men, 1976) till fjolårets THE REPORT. Samtliga är lågmälda thrillrar som rekonstruerar verkliga förlopp där vi vet utgången, men som likväl vållar ett krypande obehag genom att blotta ett smutsigt politiskt spel där sanning och rättvisa väger lätt. I centrum står oftast en reporter eller någon grå kontorsråtta på ett departement eller i underrättelsetjänsten.

Här växlar handlingen mellan hur Katherine Gun (Keira Knightley) näranog krossas av statens repressalier för hennes brott mot säkerhetslagarna och hur The Observer-reportern Martin Bright (Matt Smith) kämpar mot en regeringsvänlig tidningsledning som inget hellre vill än att det läckta dokumentet ska visa sig vara falskt. Filmens kontrasterande färgklickar är vresige Washington-korrespondenten Ed Vulliamy (Rhys Ifans) och människorättsadvokaten Ben Emmersons (Ralph Fiennes) med sin stillsamma pondus.

Gavin Hoods regi tjänar handlingen väl genom att undvika känslobombasmer i såväl skådespeleriet som i musiken och kamerahanteringen. Därmed ger han plats åt de små nyansernas spel från Knightley som ger nerv åt filmen. Hennes Katherine Gun är inte någon ädel martyr för sin sak utan snarare en vardagshjälte med moralisk ryggrad, och det räcker mer än väl som en god förebild för oss alla.