USA 2019. Regi, manus: Edward Norton. Med: Edward Norton, Gugu Mbatha-Raw, Alec Baldwin, Bobby Cannavale, Willem Dafoe. Längd: 2.24.
”Tits on a Tuesday!” och ”Giant faggot munchkin meat!” är inte repliker man vanligen hör i en deckarfilm. De låter som hämtade ur en snedtänd monolog från William Burroughs eller munhuggningen under ett fylleslagsmål i en Charles Bukowski-roman. Men de är smakprov på den poetiska ordström som flödar från munnen på Edward Nortons Lionel Essrog, en detektiv med tourettes syndrom.
Jonathan Lethems roman Motherless Brooklyn från 1999 utspelas i sin samtid, men regissören-manusförfattaren-stjärnan Edward Norton flyttar handlingen till 1957. Därmed kan han göra en i både konstnärlig och tematisk mening klassisk film noir om hur ett våldsbrott på gatan leder till skurkar i den sociala stratosfären. Många har påpekat likheterna till Roman Polanskis Chinatown (1974), men man kunde lika gärna nämnt FRITZ LANGs Polishämnaren (The Big Heat, 1953) eller Curtis Hansons L.A. konfidentiellt (L.A. Confidential, 1997).
Deckaren som samhällskritisk skalpell uppfanns inte av Sjöwall-Wahlöö; det greppet har funnits sedan ett sekel tillbaka i den amerikanska kriminalromanen och filmen. Lethem och Nortons variation är att – kanske med inspiration från den älskade tv-deckaren Columbo (1971–2003) – göra sin hjälte till en komisk underdog som skurkarna underskattar. Medan hans kollegor går bet på att lösa inledningens mord på deckarbyråns chef Frank Minna (Bruce Willis) i en skitig gränd är det Essrog som via rökiga jazzklubbar, drömscener och mörka bakgator nystar upp ledtrådarna till den maktfullkomlige stadsplaneraren Moses Randolph (Alec Baldwin) i stadshuset.
Randolph är modellerad på det moderna New Yorks formgivare Robert Moses, stans verklige makthavare från 1920- till 1970-talet. I sin krafts dagar hade han tolv ämbetstitlar samtidigt. Det gav honom makt att riva och bygga om på ett sätt som lade grunden för dagens kontorisering och gentrifiering, något som i sin tur gjort bland andra Fred Trump och sonen Donald rika på fastighetsspekulationer. Att Baldwin parodierat Donald Trump var och varannan vecka i Saturday Night Live de senaste åren understryker kopplingen mellan de två för dagens publik.
Titeln Motherless Brooklyn är hämtad från det Dickens-klingande smeknamn Minna ger den föräldralöse och skyddslöse Essrog, ofta häcklad som ”freakshow”. Han är till synes ingen match för Randolph och hans torpeder med sin klena fysik, sitt beskedliga temperament och sina tics. Många tar honom för en idiot, men bakom hans oansenliga yttre döljer sig verkningsfulla vapen i detektivjobbet som en skarp analytisk förmåga och ett fotografiskt minne.
Liksom romanen har filmen kritiserats för att förlora sig i utvikningar om bifigurer, exempelvis den Miles Davis-liknande jazzmusikern (Michael K. Williams) och atmosfärtäta miljöskildringar. Ekonomiskt berättad är den inte. I gengäld är den ett så helgjutet hantverk att den skulle kunna användas som konstnärligt skolexempel i praktisk filmundervisning.
Luta er tillbaka och betrakta samspelet mellan Daniel Pembertons stämningsfulla jazzmusik, Dick Popes eleganta filmfoto, Beth Mickles tidstrogna scenografi och Amy Roths kostymer som fångar rollgestalternas personligheter på pricken. Lägg sedan till en namnkunnig rollista med absolut gehör i samspelet. Vad gör väl det att filmen flanerar i stället för spurtar sig genom sin berättelse när själva berättandet är så njutbart?
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-06-08.
