USA 2020. Regi: David Fincher. Med: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins, Arliss Howard., Charles Dance. Längd: 2.11. Premiär på Netflix: 2020-12-04.
Vem var upphovsmannen till Citizen Kane (1941), mångårig listetta som världens bästa film? Länge var det självklara svaret: Orson Welles. David Fincher och hans far, journalisten Jack Fincher, som skrivit manuset, utmanar den bilden i sitt antihjälteporträtt av filmens briljante men försupne manusförfattare Herman J. Mankiewicz, kallad Mank – spelad med tragisk resning av Gary Oldman.
Med filmen ger de sig in i en debatt som rasat sedan New York-filmkritikern Pauline Kael 1971 i essän ”Raising Kane” tog strid för Mankiewicz, på tvärs mot dåtidens konsensus om att regissören var auteuren, den verklige filmkonstnären bakom kameran. Intressant nog var det den essän som inspirerade den numera erkände auteuren Fincher och hans far till Mank. Ett älsklingsprojekt som åkte in i och ut ur skrivbordslådan i 30 år innan det blev film.
Inspelad in glorious black and white och med dåtidens burkiga monoljud har filmen konstnärligt utformats som en syskonfilm till Citizen Kane. Mank har samma optiska trickeffekter, bakprojicerade landskap, kranåkningar, expressionistiska ljussättning, extrema bildvinklar samt, förstås, samma hisnande djupfokusteknik som Kanes mästerlige filmfotograf Gregg Toland använde sig av. Den enda anakronismen, så vitt jag kan se, är vidfilmsformatet (här kallat high-dynamic range), som Hollywood experimenterat med på 1920-talet, men som lagts i malpåse till 1950-talet.
Stilgrepp har länge betraktats som ett exklusivt uttryck för regissörens konstnärliga hand, men det finns i filmhistorien gott om exempel på författare som skrivit in tekniska anvisningar för inspelningen i sina manus. En sådan var Mankiewicz. Han har för eftervärlden blivit mest känd för sina vasstungade 1930-talskomedier men var i grunden en klassiskt skolad dramatiker och kulturskribent med konstnärliga visioner i sina arbeten. I Hollywood var emellertid inte manusförfattaren kung, inte heller regissören för den delen.
Där styrde bolagschefer som branschledande MGM:s Louis B Mayer och hans omhuldade producent Irving Thalberg som självutnämnda gudar. Regissörer med näsa för kassasuccéer eller konstnärlig prestige i form av Oscars kunde utöva visst inflytande. Manusförfattarna sågs däremot som ett nödvändigt ont, ofta med intellektuella ambitioner som stod i vägen för bolagens krassa kommersialism.
Ändå var Mankiewicz Hollywoodkarriär länge en framgångssaga. Han rekryterades 1926 till drömfabriken från författaren Dorothy Parkers vänkrets The Vicious Circle i New York, där stans till tänderna bildade kulturpersonligheter duellerade i vitsigheter och sarkasmer. Efter några månader på jobbet avancerade han till att bli Hollywoods bäst betalda författare, och efter ett år blev han chef för Paramounts manusavdelning.
Fram till sin förtidiga död 1953 jobbade han på otaliga filmer inom alla genrer utom västernfilmer och även på lån till andra filmbolag. Han satte sitt namn på 95 filmer men arbetade bakom kulisserna som manusfixare på hundratals andra, bland annat på samtliga av sina vänner bröderna Marx komedier. I den andan rekryterade han sin vän, journalisten Ben Hecht till att bli manusförfattare med telegrammet: ”Här finns miljoner att lägga vantarna på och dina medtävlare består endast av idioter.”
Mot slutet av 1930-talet var emellertid karriären söndersupen, på fallrepet. Den fruktade tidningskungen William Randolph Hearst höll honom länge som hovnarr i sitt bisarra slott norr om Los Angeles, men tröttnade och kastade ut honom, något Mank skildrar i en återblick. Många som skrivit om Citizen Kane har sett filmen som en hämndaktion, då Mankiewicz använde sina intima kunskaper om Hearsts liv i porträttet av Charles Foster Kane, ner till detaljer som ”Rosebud”, enligt ryktet Hearsts namn på älskarinnan och tidigare stumfilmsstjärnan Marion Davies könsorgan. Hearst försökte på olika sätt och genom ombud som Mayer stoppa filmens premiär, men den blev snabbt en klassiker – och kom med tiden att färga Hearsts eftermäle.
Men som filmen också visar, var konflikten mellan Mankiewicz och Hearst både personlig och politisk. Hearst började sin tidningskarriär som en sensationsmakare men med socialt engagemang mot korruption och maktmissbruk. Med tiden blev han dock alltmer reaktionär. År 1934 använde han sina pengar till en smutskampanj mot den socialistiske författaren Upton Sinclairs försök att bli Kaliforniens guvernör, och under hela decenniet var hans tidningar vänligt inställda till Hitlers och Mussolinis mördarregimer.
Under decenniet medverkade Hearst dessutom i det nazityska generalkonsulatets påtryckningar mot Hollywood för att stoppa produktionen av antinazistiska produktioner. De använde framförallt Mankiewicz som slagträ efter att propagandaminister Joseph Goebbels förbjudit alla filmer som hade hans namn i förtexterna, på grund av Manks tysk-judiska härkomst, popularitet och för hans komiskt giftiga manus, ibland med nålstick mot fascismen och fördumningen i Europa.
Mankiewicz porträtterar titelpersonen i Citizen Kane som en machiavellisk tragedi, en man som av makthunger förlorar både sin moraliska kompass och sin själ. Den är långt mer än Hearst eller Welles, vars bakgrund han också plockade bitar från till manuset. Skriven när USA polariserades mellan den nazivänliga America First-rörelsen och de som slogs för USA:s inträde i kriget till försvar för demokratin, är den en varning för totalitära krafter inom landet. Det är något som gjort den ständigt aktuell sedan dess.
Filmen Mank har inte samma ambitioner. Den sällar sig i stället till raden av Hollywoods bästa uppgörelser med sin egen smutsiga baksida, jämte Vincente Minnellis Illusionernas stad (The Bad and the Beautiful, 1952) och bröderna Coens Barton Fink (1991). Liksom dem är den mitt i svärtan en kärleksförklaring till en blomstrande drömfabrik där allt tycktes möjligt. Också att göra konstnärligt ambitiösa filmer, de vi idag kallar klassiker.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-12-04.
